Kashiwa Bujinkan Ninjutsu Dojo

REIHO. Många tror att rei-hō (礼法) handlar om att buga. Men bugningen är egentligen bara det mest synliga uttrycket för något betydligt större.

Rei-hō handlar om de normer, vanor och förhållningssätt som styr hur budōka möter varandra. Det skapar förtroende, tydliggör relationer och lägger grunden för den miljö där meningsfull träning kan äga rum. Historiskt var detta särskilt viktigt i kampkonster som utövades av människor som bar vapen och levde i en tid där konflikter kunde få allvarliga konsekvenser. I en sådan miljö var gott uppförande inte en fråga om artighet utan om säkerhet, disciplin och ömsesidig tillit.

Samtidigt handlar rei-hō om mycket mer än regler och etikett. En erfaren shidoshi ser inte bara hur en elev utför en teknik, utan också hur eleven lyssnar, tar emot korrigeringar, behandlar sina träningskamrater och tar ansvar för sin egen utveckling. Det är ofta i de små handlingarna som den verkliga karaktären visar sig. Hur vi agerar i träningen speglar nämligen ofta hur vi möter ansvar, motgångar och relationer även utanför dōjōn.

Det är också därför rei-hō har varit en naturlig del av traditionell budō genom generationerna. Syftet har aldrig varit att skapa tomma ritualer eller högtidliga ceremonier. Istället handlar det om att utveckla människor. Genom de dagliga rutinerna lär man sig respekt, självkontroll, hänsyn och ansvarstagande, inte som abstrakta ideal utan som något som omsätts i handling varje gång man kliver in i dojon.

Inom Bujinkan kan rei-hō dessutom ses som en del av den grundläggande tysta kunskapen. Det är sådant som sällan behöver förklaras i detalj men som ändå ständigt förmedlas mellan lärare och elev. Hur man rör sig i dōjōn, hur man visar hänsyn till sina träningskamrater, hur man lyssnar, observerar och tar ansvar för den gemensamma träningen är saker som inte främst lärs ut genom ord. De växer fram genom erfarenhet, förebilder och år av träning tillsammans med andra.

Även idag fyller rei-hō en mycket praktisk funktion. Det skapar struktur, minskar risken för skador och bidrar till en trygg miljö där människor kan träna seriöst och utvecklas tillsammans. När man förstår detta blir det också tydligt att bugningen i sig inte är det viktiga. Det viktiga är det förhållningssätt som bugningen representerar.

Man skulle kunna säga att tekniken visar vad vi gör, medan rei-hō formar hur vi gör det. Därför har de aldrig varit tänkta att skiljas åt. Teknik utan rei-hō riskerar att bli tom skicklighet, medan rei-hō utan teknik bara blir yttre form. Tillsammans bildar de den helhet som Bujinkan budō alltid har strävat efter att förmedla.

It should be considered well that not all shuriken, both Hira and Bô, may have been created for throwing as commonly suggested and practiced.

手裏剣 (Shuriken) literally means “blade hidden in the hand” or “hidden hand blade.”
* 手 (shu) = hand
* 裏 (ri) = inside, hidden, behind
* 剣 (ken) = sword, blade

There are many questions about the true nature,development and usage of shuriken.
To throw away a time consuming and uniquely constructed piece of metal never to be retrieved again? Also, if shuriken were attributed to a specific Ryûha, than finding one at a specific location or claiming one after being thrown in conflict is literally leaving a calling card, etc.

Dōjō collection.

https://youtu.be/xd85PWCcfV4

最強の忍者刀完成！その機能を徹底紹介！実用性皆無のロマン武器！ 【関連動画】■浅山一伝会チャンネル一伝流口伝を忍者刀に提供！！https://youtu.be/5mBB8drWUrI■非株...

Hatsumi sensei was told by Takamatsu sensei that he would not be a Meijin 名人( martial arts master ) but rather become a Tatsujin 達人( accomplished/completed human being ). At first, Hatsumi Sensei said he was disappointed and saddened by this. However, after some time, he came to the realisation of what a great compliment this was from Takamatsu Sensei.

Hatsumi Sensei has continually expressed that he is not teaching us how to fight, but rather, how to live. I think if people took the time to continually refresh their minds of this, than people would mature in their martial practice of Hatsumi Sensei’s Budô.

南虎

"Practicing under Takamatsu-sensei always gave me a shudder. It was always painful. Pain that would last with me for days. The man knew how to kill. Compliments were nonexistent. His instruction under Toda-sensei was even more severe. The slaughterhouse. That is what he called Toda-sensei's dōjō during his time there.

He was told that only through suffering can you truly grasp the essence of ninjutsu and what it is to persevere in life. He taught me that a true master of bujutsu is not there to be a disciple's friend. They are not meant to be like a parent who nurses their young. To survive in combat and in life, the trials must be difficult, often painful. A true master pushes his student not just physically, but psychologically as well. Then, he observes. Will the student stay the course? Will he stop and give up? Will he become angry? Feel betrayed? Is he led by his emotions or ego? Will he break? These tests go on for years. In that time, an individual's true character will emerge. The true disciple never wavers throughout his life, his spirit sharpened. He rises to a level of master himself one day. Such men are rare. Maybe one or two in a lifetime. Most disappear of their own accord. Yet, those few that stay humble and remain, rise alongside the master, mirroring his image, and slowly become a living embodiment of the ryū."

- Masaaki Hatsumi 宗家