07/03/2017
Jag upplevs ofta som en orädd och lugn person, därför tänkte jag dela med mig av en liten del av den resan som gör att jag idag är så trygg.
När jag var 12 år köpte jag en del av Brandy, som då blev min första egna häst. Han var då 5 år, nykastrerad och grundriden. Som alla 12åringar som precis blivit hästägare var jag såklart överlycklig, men samtidigt var det för mig känslomässigt väldigt kluvet. Lika stolt som jag var över min sagohäst, lika rädd var jag för att hantera och rida honom. Han var för stark för mig att leda, vilket resulterade i att han släpade mig över hela gården om han hade egna idéer vart vi skulle. När jag red stack han och bockade. Vardagen blev uppbyggd runt diverse lösningar för att undvika detta; när jag ledde honom hade jag alltid ett "ankare" i sikte som jag kunde klänga mig fast vid för att hindra vår framfart. När jag red skrittade vi mycket och lydnadsövningar var det vi ägnade passen åt. Alltid med en klump i magen och ofta tårar som steg i mina ögon.
Ramarna Brandy fick av mig att hålla sig innanför var minimala men resulterade också i att vardagen blev lättare och min oro släppte mer.
Så kom den dagen då sadelkammaren gått i baklås och mitt då kanske 14åriga jag inte ville låta mig hindras. Jag ville rida! I grimma red jag den dagen och det var också början på resan mot det jag håller på med idag.
Vad som hände dagen med grimman? När jag tog bort min misstro mot Brandy och förutsättningslöst tog det för vad det var, berättade han direkt hur mycket han uppskattade en tvåvägskommunikation. Utan de där snäva ramarna han var van att hålla sig innanför blev han lyhörd och engagerad.
Idag får jag ofta lugna ägaren om jag arbetar med en häst med problembeteenden, Brandy är en av de största läxor jag lärt mig för att hitta den tryggheten i mig själv som även hjälper individer med problembeteenden att landa ⭐️