Linda Lindenau Sailing. Segling för kvinnor / Sailing for women

14/09/2026

Imorgon ska börja ta mig österut, mot Galaxidi, där jag ska träffa mina deltagare på fredag. Efter många dagar med stiltje eller västvindar, säger nu plötsligt prognosen att det ska blåsa från öster, delvis hårt!
Jag ska inte så långt, det är inte problemet. Problemet är, eller var, istället hur jag skulle ta mig ut från min plats imorgon, eftersom vinden skulle börja redan inatt.
Alltså, oftast går hamnmanövrerna ju bra. Nästan alltid, faktiskt. Men när jag inte kört Peristera på ett tag, är ensam ombord, och jag dessutom blivit bekant med ett antal människor som jag inbillar mig kommer att stå uppradade och granska när jag kör ut, då blir jag jättenervös. Då hjälper inte statistiken, då är det nerverna som styr.
Men medan jag odlade min oro insåg jag: det är ju lugnt nu! Jag kan köra ut nu till ankringsplatsen bredvid marinan, jag kunde se att det var gott om plats där!
Sagt och gjort. Nu ligger jag ankrad, behöver inte oroa mig för morgonens manöver, kan ta ett morgondopp från akterplattformen om jag vill. Och som om det inte var nog med fördelar: en liten sköldpadda simmade förbi när jag kom. "Rätt beslut" sa den. Det hörde jag tydligt.

10/09/2026

En man som lärde mig mycket, men som tyvärr inte lever längre, sa: Människan är människans glädje.
Hur underbart är det inte med möten med människor!
Jag hade varit i stan (Messolonghi) och lämnat tvätt, kollat service av brandsläckare och lämnat in väggklockan på lagning.
På hemvägen passerade jag en stor fiskebåt som spolade däck och fiskbassängerna med stora mängder vatten. Det satt en man ombord, och jag frågade. De spolade igenom allt vatten för att byta ut dagens uppvärmda vatten mot svalare. (Om jag fattade rätt, han pratade inte jättebra engelska, hade aldrig gått kurs, sa han, men vi försökte efter bästa förmåga)
Han berättade att imorgon skulle fartyget avgå mot Kroatien, 600 M, och att han snart skulle gå i pension. Han ville gå kurs för att kunna skeppa turister i mindre båtar. Jag berättade att jag seglat jorden runt. Han sa att han ville segla med vanliga människor, inga VIP, och jag sa att det är bra att hålla kurs, då är deltagarna mer intresserade och trevliga.
Och sen tog jag en bild, vi skakade hand och nu sitter jag i Peristera igen.

07/09/2026

Pär Nyman , Sveriges första deltagare i Golden Globe Race, har problem med rodret. Båten måste lyftas och lagas innan han kan fortsätta tävlingen.
Vill du hjälpa honom?

Yesterday, September 6th, my dad Pär Nyman set off from Les Sab… Vilja Nyman needs your support for Help Pär Nyman get back to sea in the Golden Globe Race!

04/09/2026

Vi har fyra olika uppgifter ombord på Peristera: styra, trimma segel, hålla utkik och navigera. Alla turas om med uppgifterna. Hur långa pass vi har, beror på hur lång dagens etapp blir.

Eftersom det är s*x deltagare, men bara fyra uppgifter måste två stycken vara lediga.
Att hålla ordning på vem som gör vad är svårare än någonting annat!

När vi kommer i hamn hoppar vi över matlagningspasset och går på restaurang och äter istället.

27/08/2026

Tidig morgon i Messolonghi, redan 28 grader. Några timmar senare nästan kroppstemperatur.
Lasse o jag kom hit i måndags, och värmen gör oss så långsamma. Vi ligger mest utslagna i sittbrunnen, och reser oss bara för att förflytta både ventilation och skugga efter solen.

23/08/2026

Kan en ensamstående tvåbarnsmamma ge sig av på långsegling?

Jag såg bilden framför mig: På väg mot horisonten, båten styr sig själv, havet brusar, jag sitter tillbakalutad i sittbrunnen med en kopp kaffe och håret blåser ut åt sidan.

Där ville jag vara, länge på havet. Leva min vardag där, bo i en båt, komma till nya platser och stanna länge, korsa hav och komma till ännu mer avlägsna ställen.

Min längsta seglats hittills var från Stockholm till Åland. Skulle jag klara en långsegling? Plötsligt, 2004 – 2005, föll bitarna på plats. Jag kunde få jobba 25% på distans, en fd arbetskamrat skulle kunna följa med större delen av färden, och jag hittade en överkomlig båt, en Targa 96, Tordmulen, med akterruff till de två tonårsbarnen, stickkoj till arbetskamraten och förpik till mig. Vi började planera för en årslång segling genom kanalerna till Medelhavet, Kanarieöarna och därifrån över Atlanten.

Jag gick en massa kurser, och rustade båten med hjälp av två män i båtklubben som ville delta i Atlantöverfarten. De två männen spelade en viktig roll. Eftersom de trodde på projektet, gjorde jag det också. Barnen skulle inte vara med under Atlantöverfarten så det fanns plats ombord för flera vuxna. Så tryggt det kändes.

Men innan jag hann ge mig av omkom den ena mannen i en båtolycka, och den andra blev svårt skadad i en bilolycka. Det var förfärligt, orkade jag verkligen gå vidare med mina planer?

Dessutom mötte jag en del ifrågasättanden, var jag kunnig och erfaren nog att genomföra en så lång segling? Ska en mamma verkligen riskera livet på sina barn? Jag protesterade inombords. Är verkligen en mammas främsta uppgift att skydda barnen från allt ont? Ska inte en mamma också visa världen, ge barnen en tro på att de kan utveckla alla sina sidor och att världen inte är farlig?

Men tänk om något skulle hända dem, skulle jag kunna leva vidare då?

Läs mer i min bok Ta rodret, kvinna! Finns i bokhandeln

13/08/2026

Vår nyköpta båt var full med bensin!

Jag och barnen, 8 och 10 år, hade hämtat vår nyköpta Stortriss och jag anade lukten redan under seglingen till hemmahamnen. På vägen lämnade jag barnen till deras pappa, studsade in mot en vadderad bensinbrygga, och drog raskt vidare, ensam.

Som natthamn på vägen hade jag sett ut en skyddad vik, och jag nådde fram dit sent på eftermiddagen. Det var proppfullt med båtar där. Enda fria klippan var brant, ingen annan ville väl ligga där. Jag hivade i ankaret, sprang fram till fören, tog förtöjningslinan och hoppade upp på klippan. Det gick bra, som det ofta gör när man inser att detta måste bara göras, det går inte att backa ur nu. Jag minns att flera huvuden vändes åt mitt håll men jag bara stängde av. Hoppa nu Linda, tänkte jag, du har inget val.

Lyckan och stoltheten när båten var fastknuten var underbar, men nere i ruffen kände jag lukten igen. Den var direkt obehaglig, steg mig åt huvudet och jag undrade hur jag skulle kunna sova där. För att göra livet mysigare, och kanske få bort lite av lukten, tände jag några värmeljus som jag hade tagit med, och jag lagade god mat på spritköket.

Nästa dag fortsatte jag i ökande motvind. Min lilla 4 HP utombordare orkade inte kämpa mot vinden särskilt länge, så jag gick in i gästhamnen i Dalarö. Då fick jag syn på en liten svart lucka. Därinnanför fanns kölsvinet och det visade sig vara fullt med bensin! Hela båten, under golvet, var full med bensin.

Jag gick till hamnkontoret och bad om hjälp. De ringde omedelbart till brandkåren som lovade komma och sanera. Jag som inte fullt ut förstod allvaret, ville gå tillbaka till båten och vänta där, men det fick jag absolut inte. För att inte verka alldeles för korkad sa jag ingenting om att jag eldat ljus i ruffen kvällen innan.

Brandkåren kom, pumpade ut bensinen och jag seglade vidare till hemmahamnen.

Nu, många år och en jordenruntsegling senare, undrar jag ibland om det där kanske var det farligaste jag råkat ut för?

Läs mer i min bok Ta rodret, kvinna!

10/08/2026

Ibland måste man vara lite modig!

Min första båt var en Stortriss, Evelina, 5,8 meter lång. Du tänker kanske att den där Linda som är så modig och har seglat runt jorden, hon gick väl bara och köpte sig en båt, enkelt och obekymrat, när hon kom på att hon ville ha en!

Så var det verkligen inte.

Utan jag tänkte att jag måste försöka träffa en man med en båt. Alltså, jag visste förstås att det gick att äga båtar. Min bror hade en båt och jag hade varit ombord på den. Men jag kände inte till någon kvinna som ägde en båt, och någonstans, undermedvetet, drog jag nog slutsatsen att kvinnor inte kan äga båtar.

Någon man med båt dök tyvärr inte upp i mitt liv.
Så när grannen hörde om min önskan att ha en egen båt och frågade: Men varför köper du inte en båt då? Då var det som om han dragit upp en rullgardin och något uppenbarade sig som jag tidigare inte känt till: En kvinna kan också köpa en båt.

Sen gick det fort. Grannen hjälpte till och tipsade om små och billiga båtar, och jag letade annonser. Stortrissen, Evelina, var till salu på Tyresö i Stockholm för 9500 kronor. Även jag som ensamstående mamma hade råd med 9500 kronor.

Mina barn Joel och Molly, vid den tiden 8 och 10 år gamla, och jag, åkte till Tyresö för att titta på båten Evelina. Ägaren pekade och visade och jag lyssnade efter bästa förmåga. Allt såg bra ut, tyckte jag som inte var fullständigt klarsynt utan helt uppfylld, och kanske lite yr i huvudet, av detta stora som jag stod i begrepp att göra: Köpa en båt till mig och barnen.

Jag slog till. Vi alla tre klev ombord. Den gamla Johnsson utombordaren startade snällt och vi åkte iväg. Grannen hade lånat ut sjökort. Jag tittade på sjökortet, men jag hade aldrig tidigare använt något sjökort så jag var inte säker på hur jag skulle tolka informationen. Och den konstiga lukten i båten vädrades bort av vinden.

Fortsättningen på berättelsen finns i min bok Ta rodret, kvinna!

31/07/2026

Vill du segla en dag, anspråkslöst, bara ha det trivsamt och utan krav?
Helgen 8 - 9 augusti ordnar jag två dagseglingar som utgår från Gustavsberg utanför Stockholm. Läs mer på tarodret.nu