Min historia för att hjälpa andra

or på den här skolan också, som på de flesta andra platser. Det handlar om det som hände mig och det som skulle vara orättfärdigt. När jag skildrade hur jag vid flera tillfällen blivit misshandlad trodde inte ledningen mig. Hur kunde de tro att jag ljugit ihop en fruktansvärd historia om min tid på Grennaskolan? Hur skulle jag kunna vara kapabel till att berätta flera detaljerade historier om och om igen? Lärarna tog sitt betydelsefulla ansvar men inte skolchefen. Han vände bort blicken och blundade för något av det värsta ett barn kan råka ut för, vilket tyvärr är vanligt förekommande på skolor idag. Saker och ting blev bara värre och situationen blev allt mer hotfull. Detta resulterade i att jag i ett desperat rop på hjälp "boffade" ett livsfarligt impregneringsmedel och började använda droger som var väldigt lätt att få tag på i skolan. Min skola agerade inte korrekt. Flera personer som bevisligen förtryckt mig och till och med själva erkänt fick gå kvar på skolan. Därför vill jag härmed framföra stark kritik till skolledningen, speciellt skolchefen och skolans felaktiga taktik att mörklägga verkliga problem för att inte försämra skolans och sitt rykte. Jag vill avslöja skolans omoral för på så vis hoppas jag hjälpa andra. Många människor har försökt få mig att tysta ned, glömma och förtränga det som hände. I denna typ av "demokrati" har detta inte hänt enligt deras sätt att se på saker för det som inte får hända i Sverige. Min historia får bli en vägvisare för det som ett riktigt samhälle inte kan acceptera. En sak är jag säker på och det är att jag inte tänker tysta ned den jämlikhet jag vill leva i. Lösaktigheten måste skildras och jag är inte rädd för det. En gång var jag mycket ängslig men nu är jag inte rädd längre. I mig själv har jag vuxit som människa, även om jag har haft många sömnlösa nätter och jag hoppas andra kan växa med mig. Det här är ett litet utdrag från min bok "Sanningens ord", där kan ni läsa mer ingående och detaljerat om vad som hände och vad resultatet blev. "· Vem gav er rätten att slå mig, piska mig, kränka och förnedra mig? Var det ni eller var det samhället? (Det får samhället eller ni berätta)
· Gjorde jag så mot er? Piskade jag er med läderbälte? Var jag så sjuk att jag ville köra upp en pinne i röven på dig bara för att din bror hade gjort så mot en annan människa?
· Tyckte jag att jag skulle bestraffa er?
· Var det sant - allt de där ni sa om mig? Jag antar att det var falskhetens imperium som besegrade er!
· Är ni modiga nog att stå för det ni gjort mot mig, eller är ni fega nog att förneka verklig fakta? "

Jag står i alla fall för mina egna misstag och det är någonting jag har fått ångra. Det var fel av mig att supa mig redlös. Det var fel mot mig själv och det var fel mot andra. Men det största misstaget, det gjorde ni som tog er rätten att mobba mig. Viktigt att påpeka i den här texten är att de fanns ett flertal vittnen som jag av respekt inte kan skriva namn på. Dessa personer vittnade om hur dåligt jag mådde. Skolchefen säger själv att mobbningen som han uttrycker det "bevisligen inträffat". Min slutsats är att internatskolorna i Sverige ibland lever i sin egna verklighet bortanför samhällets lagar och paragrafer. Förändringsarbetet måste bli mer drastiskt! Få vuxna och i princip anarki råder på elevhemmen. Så var det i alla fall på elevhemmet jag bodde på. Ja det var ingen demokrati i alla fall inte där jag bodde i ett år. Där mina föräldrar trodde att jag var trygg, blev jag piskad med läderbälte, misshandlad, kränkt och förnedrad. Detta har också skolinspektionens rapport visat. Läs den här. Det här var bara några händelser som jag utsattes för under min tid på Grennaskolan. Men det handlar inte bara om internatskolorna. Det handlar om skolor och arbetsplatser rent allmänt. Mobbning förekommer och det är fel, jag vill genom min historia förändra situationen. Det handlar inte om att hämnas eller att dra alla över en kam. Jag har upplevt hat i dess olika former, ingen kan ta min sanning ifrån mig. Jag kan vittna om resultatet av hat mot enskilda individer och detta för att hjälpa andra. "

När personer från skolan dessutom efteråt frågade om det var kul att åka ambulans kände jag bara hur frustrationen växte. Dessa människor hade inte förstått allvaret. Någon var tvungen att säga -Stopp det räcker nu och någon måste ta ansvar för hur samhället ska se ut idag. Jag menar inte att bara jag har ett ansvar, jag menar att vi alla har ett ansvar och det vill jag undervisa om. Vintern 2018 dömdes jag till rättspsykiatrisk vård, inte för att jag begått ett "allvarligt" brott utan för att jag ansågs lida av en allvarlig psykisk störning trots att jag inte hade några psykoser eller vanföreställningar, vid eller i anslutning till brottstillfället. Och inte heller lider av någon sådan diagnos. Mina "sjukdomar" var autism och alkoholberoende vid undersökningen. Jag blev arg på en läkare för att jag ansåg att jag inte fick rätt hjälp och började att kontakta honom privat. Något jag ångrar och bett om ursäkt för. Vården pågick i många år. Jag anser att det både var bra och dåligt att jag fick vård. Jag har alltid sagt att samhället ska hjälpa både brottsoffer och förövare. Jag sprider också vidare erfarenheter om hur det är att leva med AST (Autism)/ ADHD, familjehemsplacering, missbruk, goda och dåliga vuxenförebilder m.m. Erfarenheter av rättspsykiatrisk vård bra och dåligt bemötande. Mina erfarenheter ska absolut inte vara destruktiva snarare inbringande och samhällsnyttiga. För mer information besök gärna min blogg. Eller kontakta mig.