Helen Light Women Circles

MIN NEO, MITT NU❣️
Jag vet att min flöde består till 99,9% av Neo just nu och vet ni vad, jag tänker inte ursäkta mig för det. (Jag menar, se på honom?! 😄)

Det kommer en tid då jag ska sätta allt jag lär mig i praktik och pränt. Då jag ska dela med mig av både kunskap från min studier med och mina personliga erfarenheter kring hur vi kvinnor kan röra oss medvetet genom portalen av graviditet, förlossning och fjärde trimetern och komma ut på andra sidan som mödrar med ny kraft och en kärlek stark nog att skapa nya världar.

Men för nu, är jag student.
Och han, min största lärare.

Tack till dig som delar den här resan med oss! 🙏🏻❤️

POST PARTUM CARE TRAINING ♥️
Jag är ännu ganska tyst kring att jag utbildar mig inom traditionell community-baserad mödravård med

Jag vet att behovet av information och stöd kring post partum perioden är akut, för att inte tala om hela ungmö-till-moder-passagen eller återuppbyggandet av de byar av medmänniskor vi behöver. Men ärligt talat har det känts lite överväldigande för mig att dela offentligt kring detta enorma läkningsarbete, medan jag själv varit i det.

Allt för många pusselbitar kring mitt egna liv som kvinna och nybliven mamma håller på att falla på plats. Allt för många frågor kring mitt ursprung, min moderslinje och mina fadersår över att vara patriarkatets dotter snurrar inom mig och allt för mycket sorg och rättfärdigad ilska håller på att komma till ytan.

Men jag läker och integrerar och börjar äntligen få tillbaka min kraft nu när Neo äntligen sover bättre på nätterna. Men jag har ännu väldigt lite tid på dagarna och de enda luckorna då jag kan studera är under våra barnvagns-promenader. Det är inte optimalt då materialet i den här utbildningen är mind blowing och jag måste stanna till var femte minut för att skriva ner anteckningar i mobilen, men jag får sortera det senare. Ännu något jag intalar mig att jag kommer ha tid till i höst när Neo börjar förskola 😆

Jag är så otroligt tacksam för möjligheten att fördjupa mig i mödrar och kvinnors läkande, lärande och ledarskap. Ni kommer höra mer från mig. För om det är något jag vet så är det att min röst räknas och behövs, i kören av alla hennes röster.

NEO ❤️
Det sägs att varje barn som föds vill bringa läkning till en familj, om vi bara vågar låta våra hjärtan brista - så att ljuset kan strömma in.

MITT HJÄRTA I DIN HAND
När jag tappar bort mig själv. När jag tror på rösterna i mitt huvud. När jag faller in i destruktiva mönster som håller mig fången i det förflutna. Då är du här, så självklart närvarande i nuet och påminner mig, att det är genom hjärtat, du känner mig som mamma. Och jag känner mig som mig.

SOCIAL MEDIA FREE FEBRUARY 👋🏼

Om någon behöver få kontakt med mig, så är det via vanlig telefon eller mail. Kommer inte kolla varken Instagram, Facebook eller Messenger. Vi hörs igen i mars!

INWARDS 🤍
Jag gör det igen.
Checkar ut härifrån för att kunna checka in med mig själv.
Mitt nervsystem fortsätter att vara över-aktiverat efter flera månaders sömnbrist. Och även om jag visste att småbarnslivet skulle vara utmanande visste jag inte att det kunde bryta ner mig så. Men nu förstår jag på ett helt nytt plan, att det inte går att lura kroppen. Att hur stark min kärlek för min son än är och hur mycket vilja som än finns i mitt huvud...får kroppen inte återhämtning signalerar den till slt fara. Jag har känt hur bröstkorgen kontraherat, hur andetaget fastnat i halsen, hur mina leder stramat och spänt, mitt fokus blivit grumligt och mina öron susat. För att inte tala om avsaknaden av njutning och livskraft, allt det som när en kvinna inifrån.

Men jag är inte orolig. Tvärtom vet jag att detta ÄR vägen ’in and through the body’ - och att jag kommer komma ut på andra sidan, inte bara motståndskraftig utan också mer grundad, ödmjuk, närvarande och integrerad.

Jag har turen att vara omgiven av några av de bästa inom läkning och välbefinnande och jag tänker öva på att ta emot. För om det är något jag vet, så är det att en nybliven mamma, eller familj för den delen, behöver en by av stöd omkring sig. Vi är alla utmanade nu, i en tid då vi behöver varandra mer än någonsin men tvingas mötas bakom skärmar.

Så till er som jag har möjlighet att träffa, vissa till och med kramas med, säger min kropp ja! Om du har mitt nummer eller kan ta reda på det, hör av dig! Annars hörs vi igen när jag är tillbaka.

Till din service genom min egen,

Helen ❤️

GOD ÖVERGÅNG ❤️
Här kommer en något försenad julhälsning från oss på färjan tillbaks till fastlandet efter fantastiska dagar på Gotland och en vacker och lugn julhelg med Neos farmor och man. Jag har inte checkat in här på fyra veckor och Neo har gått från att kravla till att krypa, och jag från att känna överväldigad trötthet till ett överflöd av tid och närvaro (sparade enligt min mobil in 10 timmar första veckan bara på Instagram - och då hade jag redan dragit ner)

Ärligt talat är det med blandade känslor jag ser hur stökigt detta forum blivit, men känner ändå att jag vill sända en hälsning till alla er som jag saknar - och höra hur ni mår?? ❤️

Jag vet att julen i år, mer än någonsin, varit en tid av blandade känslor. Vi är mitt i en världskris och kanske är det inte förrän vi kan andas ut, som vi kan landa djupare i hur det har förändrat oss. Mina tankar går till alla som mist någon detta år, och de som inte haft möjlighet att vara nära sina familjer (bokstavligen och bildligt) För hur utmanade det än må vara med familjerelationer (det finns ett uttryck som säger att din familj vet vilka knappar de ska trycka på, för det var dem som placerade dem) så är vi ändå sammankopplade. Och vi kanske inte alltid agerar så upplyst och medvetet som vi skulle vilja, men förhoppningsvis är vi på rätt väg (och satt en kurs så klart)

Så medan jag sitter här med Stefan och Neo i vår lilla hytt på färjan och det gungar rätt rejält på det stormiga havet minns jag hur kaptenen önskade oss en ’god övergång’

För det är på ett sätt där vi befinner oss, under dessa ’mellandagar’ men också i vår världsberättelse, i övergången mellan det gamla och det nya. Vi vet inte mycket men om vi tittar upp så ser vi vilka vi delar resan med. Och vågar vi se lite till, bortom roller och projiceringar kanske vi får en glimt av oss själva?

För det är ju ändå så, att
.ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela’’

Ta hand om er själva och varandra! Vi hörs igen i början av ’nästa år’.

❤️ Helen

OFFLINE TO BE ONLINE ❤️
Den här bilden togs för exakt ett år sedan. Ett år som totalt förändrat mitt liv - och världen jag lever i. Att säga att det finns mycket att reflektera kring mot slutet av 2020 är en underdrift. Det gäller både våra personliga upplevelser och kollektiva berättelser.

Därför har jag bestämt mig för att vila från social media hela december och bara komma online igen, när jag funnit min röst och plats i det här utrymmet.

Jag vet från tidigare perioder offline hur återhämtande det är för mitt nervsystem och sinne. Hur jag saktar ner och åter-etablerar kontakten med min sinnliga, sensoriska kropp. Hur jag återvänder till upplevelsen AV, istället för storyn OM. Njuter av det förgängliga i ett ögonblick istället för att försöka fånga det. Hur livet blir magiskt igen och mina nära relationer djupt meningsfulla igen.

Och precis som vi kulturellt håller på att släppa taget om tidigare samhällsstrukturer och göra upp med tidigare oförrätter, känner jag hur min inre värld vill släppa taget om - förlåta och omfamna - gamla delar av min livshistoria för att förkroppsliga den nya versionen av mig själv. Allt för att kunna stå mer förankrad i min service till den värld jag vet i mitt hjärta är möjlig.

Så jag väljer att ersätta känslan av FOMO som väcks när jag tänker på att tillfälligt inte ta del av era livshändelser med JOMO eller JOYMO som jag kallar det:

THE JOY OF MISSING OUT on the things not meant for me anyway! ✌🏼

Jag önskar dig och dina nära och kära, en trygg och kärleksfull övergång till det nya året. Må ljuset leda oss hem - igen och igen.

Helen

SLUTER CIRKELN
Jag har inte delat så mycket på social media på sistone. Har känt min medvetenhet riktats inåt. Min närvaro vilat i det vardagliga, det vackra, omvälvande, utmanande.

Flera gånger per dag har jag velat dela ögonblick med er. Men så har Neo, eller något annat, hindrat mig. Till den mån att jag ifrågasatt om jag ska stänga ner den här kanalen?

Det är så mycket brus i denna digitala sfär, samtidigt som det är här jag finner er, mina samskapare och själsfamilj ❤️ Människor jag mött och delat ljusglimtar med, på helt olika platser. Att få fortsätta påminnas om de glädjestunderna när mörkret faller (och jag med det) gör skillnad. Att veta, att jag är hållen.

Men jag märker också, att jag håller upp. Genom att ta del av så många människors energi (både medvetet och omedvetet) så blir jag själv dränerad.

Jag trodde gränssättning handlade om att hålla människor och miljöer som gjorde mig illa ute. Nu förstår jag, att det även innefattar att säga nej till och stänga ute, dem jag tycker jag. Saker jag vill göra. Sådant som intresserar mig.

Min tid och energi är så otroligt begränsad just nu. Och antagligen en lång tid framöver, från att vi blivit familj.

Det utmanar mig, samtidigt som jag känner mig lättad att uttrycka det. Jag minns en healing session som fick mina axlar att lätta till taket när jag uttalade orden ’jag är inte ansvarig för andra människors känslor’ Det är dags att praktiserade det.

Just nu, kommer min innersta familj och närmaste cirkel av vänner först. Och min egen återhämtning, så snart det finns möjlighet.

Det kommer en tid för att hålla space igen. Dela alla insikter och all inspiration som kommer till mig dagligen som nybliven mamma. En tid att skapa och guida kvinnocirklar att mötas i, klasser, kurser och retreats att minnas av. Men för nu, och för resten av min mamma-ledighet (som för övrigt borde kallas mamma-tjänst) vill jag gå djupare ner i grottan.

Som en björnmamma vill jag krypa närmare min son, snusa på honom och få somna till ljudet av hans andetag.

Världen utanför kan vänta.

SÖMNBRISTENS UPPVAKNANDE
Har delat sedan länge om sömnbristen sedan Neo föddes för 4,5 månad sedan. Och det är inget nytt att småbarnsföräldrar inte får sova. Jag är beredd på att utmanas under många år, om än inte lika extremt som nu innan Neo börjat äta och är helt beroende av mitt bröst.

Han har haft samma sovmönster sedan han föddes. Vaknar varannan timme första delen av natten för att övergå till varje timme ju närmare morgonen kommer och vid 5-6 tiden är han klarvaken.

Sedan jag delat i min ’story’ har jag fått både råd och stöd från andra mammor - alla med genuin medkänsla och igenkännande. Det blir uppenbart att nyblivna mammor på något sätt, vare sig det beror på utmaningar relaterad till amning, sömn eller brist på systrar och stöd, alla bryts ner i någon form.

Och det är just nedbrytandet som är så närvarande. Känslan av gamla strukturer inom mig som rasar. Celler som dör. Ett nervsystem som re-kalibrerar. Beteenden och mönster som vill skifta form. En helt ny person som är redo att födas, men inte förrän hon passerar genom gudinnas dödsportal.

En moders metamorfos.

Så även om denna period än så länge är utmanande ser jag lärdomarna. Gudinnan som leder mig igenom. Hur jag tvingas till knä, till ödmjuk kapitulation. Hon visar mig vägen tillbaka till min kropp, till det som är verkligt. Hon visar hur jag är full av stories, både mina egna men också kollektiva berättelser om uppoffringar och lidande.

Hur mitt ego vill hålla mig liten, när livet vill visa mig att jag blivit stor. Att jag håller på och skriver om, tusentals års trötta historier, genom att välja - att vakna upp.

FALLING (IN) LÖV 🍂
Det finns så mycket jag vill och behöver uttrycka. Precis som de tre månaderna av tystnad innan vi annonserade graviditeten, känner jag hur tre månader som nybliven mamma och alla underbara och utmanande upplevelser som förblir obevittnade och obeskrivna bildar ett tyst eko i mig.

Som löv som faller till marken, en för en, obemärkta. För att sakta förmultna i högar av dagar och stunder som bara skogen själv omsätter till värde.

För visst är det så, att det pågår en nedbrytningsprocess i mig just nu. Så mycket gammalt som behöver dö för att det nya fullt ut ska förkroppsligas. Och mitt behov av att krampaktigt vilja hålla kvar går emot naturens cykliska lagar (vilket jag som kvinna, borde veta)

Att tro att det finns en definitiv början eller slut, som att ungmön slutar existera och modern blir till under förlossning är förstås också en förenklad version av livets sätt att ta nya former.

Nej, varje ögonblick är en del av det tidigare och allt samexisterar någonstans i vertikal-tid. Inget försvinner, även om allt är förgängligt.

Jag kan omöjligt fånga alla löv, eller dagar och nätter då jag faller - i kärlek, i hopplöshet, i tilltro eller bara ren och skär trötthet...för det vore allt för överväldigande för en mor, eller människa för den delen. Och det är heller inte meningen.

Så jag lägger bakom mig en livstid av dagbokskrivande, 8 år med en personlig blogg och flertal år av att dagligen dela mitt liv på sociala medier...

För att tillåta orden att få komma lite här och var, om ens över huvudtaget. Tillåta modern i mig att mogna. Och tiden, att visa mig dess sanna värde.

RE~BIRTH 🌀
“Every midwife knows⁠⠀
that not until a mother’s womb⁠⠀
softens from the pain of labour⁠⠀
will a way unfold⁠⠀
and the infant find
that opening to be born.⁠⠀
Oh friend!⁠⠀
There is treasure in your heart,
it is heavy with child.⁠⠀
Listen.⁠⠀
All the awakened ones,
like trusted midwives are saying,⁠⠀
welcome this pain.⁠⠀
It opens the dark passage of Grace.⁠”⠀
~ Rumi


Repost