13/09/2023
Efter att ha sett SVT:s Transkriget så kände jag att det nog var dags att klarlägga en del gällande min person.
Nä! Jag var definitivt inte påverkad av något kulturellt inslag när jag i början på 60 talet som treåring visade första tecknen på min könsdysfori. Dessutom i en livssituation med fler manliga förebilder än kvinnliga.
Nä! Puberteten ¨botade¨ definitivt inte min könsdysfori.
Nä! Jag kunde aldrig vara mig själv de 50 åren jag kämpade på i en kropp som inte kändes som min.
Nä! Jag har inte gjort min transition för att komma in i damernas omklädningsrum med intentionen att sexuellt ofreda någon.
Nä! Jag är inte pedofil! Var den uppfattningen om transkvinnor kommer ifrån begriper jag inte, men en viss oro har jag för det mentala tillståndet hos de som framför den tesen.
Nä! Jag har inte ångrat min transition. Jag älskar äntligen mitt liv fullt ut.
Nä! Det är allt annat än lätt att ta sig igenom utredning, behandlingar och ingrepp. Det tar en evinnerlig tid, konsumerar ofantliga mängder energi och kräver mängder av mod.
Jag har hela tiden varit öppen med vem jag är, föreläst om mitt liv och ställt upp i ett antal intervjuer. Men som det har blivit senaste åren så känner jag för första gången en tveksamhet till det.
Förtroendekapitalet till media är för tillfället som bortblåst för egen del, inklusive feminismen med ett antal företrädare som ser mig som ett hot värdigt en terrorstämpling.