19/04/2022
Dags att sluta med smarta mål!
Jag har länge varit avigt inställd till mål. Jag trodde länge att jag inte jobbade med mål och att jag inte funkade ihop med mål och att jag aldrig på riktigt hade jobbat med mål i mitt liv. Men jag hade fel!
Min inställning till mål har blivit kraftigt skadad av mina år inom storföretag, där det varje år skulle sättas personliga, mätbara mål, nedbrutna från bolagets övergripande mål. Vackert i teorin, men i praktiken kändes det varje år lika krystat och meningslöst. Alltid skulle målen vara kvantitativa och tidsatta. Alltid enligt SMART-metoden, som säger att mål ska vara specifika, mätbara, accepterade, realistiska och tidsatta. Att göra sitt jobb och göra det jäkligt bra dög inte. MÅL skulle sättas!
En klok person jag lyssnade på en gång sa att han tyckte SMARTa mål var dötrista. Han ville ha mål som var TÄNDANDE. Klockrent! Jag går väldigt sällan i gång på siffror. Särskild inte sådana som andra har bestämt. Jag vill alltid veta varför jag (eller vi) ska nå just de målen. Om jag inte får en förklaring som jag köper ser jag inte någon mening med att arbeta mot målet. Jag anser att mål behöver betyda något. De behöver vara åtråvärda. TÄNDANDE. Och jag tror att de helst ska komma inifrån en själv.
Jag har insett att jag många gånger i livet satt upp mål, arbetat mot dem och dessutom uppnått dem. Men jag har sällan tänkt på dem som mål. Jag satte upp målet att ta körkort när jag fyllde 18. Jag tog körkort när jag var 18 år och 2 månader (knappt). Jag satte upp målet av att komma in på Chalmers civilingenjörsutbildning. Och sedan att ta examen från densamma. Jag satte upp målet att springa 1 mil på under en timma. Jag sprang sedan Lidingö tjejmil på 58 minuter. Jag satte målet att byta jobb innan jag avslutade min andra mammaledighet. Jag gick på jobbintervju höggravid och fick jobbet. Men dessa mål har jag sällan ens tänkt på som mål eftersom de har kommit helt naturligt inifrån mig själv. De har inte kommit till genom att jag suttit ner med någon annan som bett till mig att formulera SMARTa mål för kommande år och jag pressat fram ett i stunden påhittat svar. Vissa av mina mål har varit SMARTa. Vissa inte.
Mina kära branschkollegor på Real8 Consulting Group skrev i ett nyhetsbrev i december att företaget inte har några mål för 2022. De jobbar helt enkelt inte med mål för företaget. De har upplevt att mål är begränsande för dem, så de slutade med att sätta mål. De har en stark övertygelse om vad de vill åstadkomma och arbetar enligt den. De har dessutom en stark drivkraft att själva utvecklas, vilket gör att de inte lutar sig tillbaka och lägger upp fötterna på bordet. Så befriande att höra om ett företag som inte arbetar med SMARTa mål!
Missförstå mig rätt: Jag tror att det är bra att ha mål. Men bara om de är på riktigt något du verkligen vill. Om du inte har några mål för tillfället – ja, då är det bara så. Vi ska inte tvinga fram mål för sakens skull. Eller så ska vi oftare förkasta de kvantitativa SMARTa målen och arbeta mer med kvalitativa mål. Som att må bra. Eller att ta hand om sin familj. Eller kanske förbättra relationer till person X.
I mitt nuvarande arbete har jag också haft svårt att sätta mål. Jag har försökt eftersom jag tänkt att ”som företagare måste man ha mål”. Jag har inte hittat de där målen som jag går i gång på. När jag försökt har de alltid känts påhittade och meningslösa. De framkrystade målen har snarare fungerat som en metod för att ticka av misslyckanden, när jag inte nått dem. Jag är antagligen så hjärntvättad med SMART-metoden, efter många år som ingenjör, att jag inte riktigt ser att kvalitativa mål också är mål. Så det är nu mitt mål: Att börja se kvalitativa mål som mål! När ska jag ha uppnått detta? Vet inte. Det får ta så lång tid som det tar. Hur vet jag att det är uppnått? Det känner jag i magen.
Hur tänker du kring mål?
