04/05/2018
Det finns inget så tomt som en tom aula efter en intensiv teatervecka. Stunden när allt är hopplockat och alla elever, ljus- och ljudtekniker åkt hem. Kvar är jag, min lilla ko (som jag har mina nycklar i) och en vacker blombukett (som jag fick av Anders Assis). Tack! 😚
Vilket galet yrke man har. Jobbar ihop en ny ensemble varje höst, skriver ett skräddarsytt manus, repeterar i månader, skapar relationer, fäster sig alldeles för mycket vid eleverna, peppar, fixar med ALLT som hör en föreställning till, entusiasmerar, oroas över elevers mående, blir frustrerad, fylls av obeskrivlig glädje. Så blir det premiär, skolföreställningar. Publik kommer. Gick budskapet fram? Får alla elever beröm och erkännande från familj, kompisar, lärare? Sen tvärslut. 8 månaders jobb är över. Jag drabbas av årets ångest. Tomhet. Ensamhet. Trötthet. Stolthet. Vetskapen om kommande separation. Jag vet. Det här är livet som lärare. Det här är livet. Inget varar för evigt. Jag ler. Vilka fina unga människor jag fått arbeta med. 5 ska vidare nu. Jag önskar dem allt gott i världen. 8 får jag rå om ett år till. Troligtvis. Nu vänder jag blad! Tack! 😔