30/04/2026
Raka vägen från Toscana – till ett uppdrag i staden jag växte upp i
I går satt jag i Toscana.
Några timmar senare klev jag in i ett rum i staden jag växte upp i.
Det är något speciellt med de där förflyttningarna.
Inte bara geografiskt – utan också i perspektiv.
För det jag mötte idag var inte ännu en ledningsgrupp som försöker hinna med allt.
Det var en ledningsgrupp som hade valt att stanna upp för att ta sig tid att reflektera.
Och det låter kanske enkelt.
Men det är det inte.
För i en vardag där rektorer förväntas hantera allt samtidigt är det lätt att fastna i att springa på det som är akut.
Men här gjorde de något annat.
De tog sig tid att tillsammans:
* reflektera över nuläget
* sätta riktning
* prata om vad som faktiskt behöver förändras
* och hur de ska göra det tillsammans
Det är där skillnaden börjar.
Inte i fler initiativ.
Inte i fler projekt.
Utan i förmågan att stanna upp – och tänka tillsammans innan man agerar.
Många ledningsgrupper tänker att de “inte har tid” för det här.
Men utan den gemensamma riktningen:
* fortsätter alla springa på olika bollar
* blir ansvaret otydligt
* spretar utvecklingsinsatser
* och effekten uteblir
Det som känns som att spara tid blir i praktiken väldigt dyrt.
Och det är precis här 19–20 maj kommer in
De dagarna lägger vi medvetet fokus på något som annars ofta prioriteras bort:
input, inspiration och nya perspektiv.
Inte som något “extra”.
Utan som en förutsättning för att kunna:
* stanna upp på riktigt
* tänka skarpare tillsammans
* och fatta klokare beslut framåt
För utan ny input är det lätt att:
reproducera samma tankar, samma lösningar – och samma resultat.
⸻
Min reflektion på vägen hem:
De organisationer som lyckas bäst är inte de som gör mest.
De är de som skapar utrymme för att tänka tillsammans – innan de agerar.
Och ibland börjar det i något så enkelt som att avsätta två dagar.
Och ta dem på allvar.
Läs mer i länken i bio.
