05/09/2026
Visst händer det att min son söker min blick när han trycker in bollen i målet, men oftast är jag helt oviktig. Det han söker är kompisarnas händer, för att få göra high five i sitt glädjerus och njuta av att vara en del av ett lag. Av att få höra till. Av att få bidra till lagets framgång. Det är hans lag, hans match. Inte min.
Alldeles för ofta verkar vuxna dock tro att barnens idrottsmiljöer är deras egen scen. I sin mest extrema form beskriver de sina barns plats i en fotbollsakademi som att ha en ”Ferrari på uppfarten” (se rapport av Johan R. Norberg, Centrum för idrottsforskning). Barnet blir en statussymbol, något att sätta på det egna CV:t.
Vuxnas sammanblandning med barnets prestationer märks inte bara inom akademier och elitsatsningar, utan också på de gropiga planerna inom breddidrotten. Från sidan av planen syns inte bara stolthet när barnet lyckas, utan också besvikelse (i form av minspel, gester och frustrerade instruktioner) när det inte går som tänkt. Konsekvensen blir inte sällan att barnens egna upplevelser och prestationer tas ifrån dem. Som om de spelar för att leverera något till den vuxna vid sidlinjen, i stället för att få vara i sitt eget utforskande, lärande och växande.
Min bestämda uppfattning är att barn ska slippa bära det ansvaret. De ska inte behöva scanna av, tolka eller förhålla sig till vuxnas känslor från sidlinjen. Eller ha som yttersta mål att deras föräldrar ska vara nöjda med matchen.
Om vi vuxna i stället söker bekräftelse, gemenskap och framgång i våra egna sammanhang, där vi kan fira segrar, klappa jämnåriga lagkamrater på axeln och känna stolthet över våra egna prestationer, ger vi barnen friheten att växa och utvecklas.
Vi har den stora ynnesten att få stå bredvid och följa våra barns resa inom idrotten. Att få se dem glädjas, kämpa, misslyckas, lyckas och växa på sina egna villkor. Det är deras resa och vår uppgift är att finnas där.