Cássandra Winther - Föräldraskap i fokus

Cássandra Winther - Föräldraskap i fokus .

Visst händer det att min son söker min blick när han trycker in bollen i målet, men oftast är jag helt oviktig. Det han ...
05/09/2026

Visst händer det att min son söker min blick när han trycker in bollen i målet, men oftast är jag helt oviktig. Det han söker är kompisarnas händer, för att få göra high five i sitt glädjerus och njuta av att vara en del av ett lag. Av att få höra till. Av att få bidra till lagets framgång. Det är hans lag, hans match. Inte min.

Alldeles för ofta verkar vuxna dock tro att barnens idrottsmiljöer är deras egen scen. I sin mest extrema form beskriver de sina barns plats i en fotbollsakademi som att ha en ”Ferrari på uppfarten” (se rapport av Johan R. Norberg, Centrum för idrottsforskning). Barnet blir en statussymbol, något att sätta på det egna CV:t.

Vuxnas sammanblandning med barnets prestationer märks inte bara inom akademier och elitsatsningar, utan också på de gropiga planerna inom breddidrotten. Från sidan av planen syns inte bara stolthet när barnet lyckas, utan också besvikelse (i form av minspel, gester och frustrerade instruktioner) när det inte går som tänkt. Konsekvensen blir inte sällan att barnens egna upplevelser och prestationer tas ifrån dem. Som om de spelar för att leverera något till den vuxna vid sidlinjen, i stället för att få vara i sitt eget utforskande, lärande och växande.

Min bestämda uppfattning är att barn ska slippa bära det ansvaret. De ska inte behöva scanna av, tolka eller förhålla sig till vuxnas känslor från sidlinjen. Eller ha som yttersta mål att deras föräldrar ska vara nöjda med matchen.

Om vi vuxna i stället söker bekräftelse, gemenskap och framgång i våra egna sammanhang, där vi kan fira segrar, klappa jämnåriga lagkamrater på axeln och känna stolthet över våra egna prestationer, ger vi barnen friheten att växa och utvecklas.

Vi har den stora ynnesten att få stå bredvid och följa våra barns resa inom idrotten. Att få se dem glädjas, kämpa, misslyckas, lyckas och växa på sina egna villkor. Det är deras resa och vår uppgift är att finnas där.

Det är fantastiskt att kunna ge sina barn upplevelser som en stugsemester, utlandsresa, hotellvistelse eller en dag på e...
27/07/2026

Det är fantastiskt att kunna ge sina barn upplevelser som en stugsemester, utlandsresa, hotellvistelse eller en dag på ett nöjesfält. I jakten på de där större upplevelserna får vi dock inte missa de små betydelsefulla vardagliga situationerna. Alla små sekvenser som tillsammans utgör våra barns barndom.

När ett barn i min närhet var på besök och längtade efter sin mamma bad jag henne måla en bild av någon roligt som hon har hittat på tillsammans med sin mamma. Hon målade inte ett flygplan. Inga häftiga karuseller eller vidsträckta stränder. Hon målade en bild där hon och mamma går till Dollarstore. Ett stort hjärta och två personer som håller varandra i handen.

Tänk att något till synes simpelt, som lätt passerar som ingenting, är så betydelsefullt att det dyker upp som första bild inuti ett barn som längtar efter sin mamma. ♥️

Semestertid = högsäsong för skilsmässor!När den inrutade vardagens distraktioner försvinner och tiden flyter runt under ...
25/07/2026

Semestertid = högsäsong för skilsmässor!

När den inrutade vardagens distraktioner försvinner och tiden flyter runt under ledigheten hittar vi varandra lättare. På gott och ont. Vissa par söker med ljus och lykta efter varandra men lyckas inte hitta ett ”vi”. Kanske är det för mycket som är olikt mellan dem, kanske saknas driv och vilja att väcka liv i det som somnat. Eller så är relationen rent destruktiv och ohälsosam. För många blir sommaren helt enkelt en smärtsam påminnelse om att relationen är dödsdömd. En insikt om att hjärtat längtar ut.

Något vi inte pratar om lika mycket som skilsmässostatistiken är dock att sommaren också är en tid då många par väljer varandra igen. Det blir ett kärt återseende och en påminnelse om allt som finns kvar. En möjlighet att vända och vrida. Kanske gå ner i vissa viktiga frågor tillsammans. Älta det som varit, men också drömma om det som ligger framför. Tid för intimitet, tid att upptäcka nya sidor hos varandra och ställa nyfikna frågor.

Sommaren ger oss också tid att vara med oss själva och våra egna tankar. Tid att fylla på vår energi, så att vi också orkar investera i våra parrelationer. Tid att reflektera över vår tillvaro. Vad kan jag göra för att leva nära mig själv? Vad kan min partner bidra med, och vad bör jag inte lägga på honom eller henne att förverkliga? Semestern ger oss en möjlighet att bestämma en gemensam riktning framåt för vår relation. Att prata om det som skaver, men också om det som fortfarande bär.

Om vi inte har frågat vår partner tidigare under året är det kanske en av de vackraste frågorna vi kan ställa: Vill du fortfarande vara gift med mig? Följt av följdfrågor som vad det är som gör att vi vill vara gifta, vad vi önskar göra tillsammans eller vad var det som gjorde att vi föll för varandra från första början. Dyk ner i alla anledningar till att ni fortfarande lyckas hitta varandra om och om igen!

Hur har vi det i denna fantastiska sommartid? Spridda skurar av ljuvligt och jävligt för de flesta, skulle jag tro. ☀️Id...
15/07/2026

Hur har vi det i denna fantastiska sommartid? Spridda skurar av ljuvligt och jävligt för de flesta, skulle jag tro. ☀️

Idag hade jag och min yngsta till exempel en otroligt givande diskussion när våra viljor krockade:

Klockan är strax innan midnatt. Vi slötittar på en serie och jag vet att min fru snart kommer säga att vi kanske ska gå ...
14/07/2026

Klockan är strax innan midnatt. Vi slötittar på en serie och jag vet att min fru snart kommer säga att vi kanske ska gå och lägga oss, medan jag propsar på ett avsnitt till trots att ögonen går i kors. Då hör vi de bekanta stegen från ovanvåningen, innan dörren till tonåringens rum öppnas och trappstegen börjar knarra. För mig är det som alltid en signal om att pausa tv:n och öppna min dörr i symbolisk mening. Här kommer guldstunden, om jag har tur, och jag skulle aldrig chansa på att gå miste om den.

Jag minns inte exakt vad jag ropar till honom när han trött släpar in i köket, men det är någonting om gårdagen då vi hade en fnurra på tråden. Jag är transparent med att jag, i den aktuella situationen, kände mig lite vilse, samt att jag är tacksam över hur vi hanterade det tillsammans. Han möter upp med sina tankar och sjunker ner med oss i vardagsrummet.

Vi lämnar så småningom vårt snack om gårdagen och glider in på politiska ideologier. Sedan stannar vi till vid en diskussion om civil olydnad, innan vi på någon snirklig omväg landar i ett samtal om anknytningsmönster. Precis som det brukar vara. Vi studsar alltid mellan ämnen, mellan högt och lågt även om vi allt som oftast hamnar i djupa och komplexa sådana. Jag njuter av varje sekund och älskar hur han sätter ord på sina tankar och känslor.

Varje gång han kliver in genom den där symboliska dörren, som jag förväntansfullt ställer på glänt, är det som att dra vinstlotten. Det är vårt rum, ett rum som jag upplever att vi båda värnar om. Ett rum som för oss närmare ärlighet och respekt i vardagen, närmare till ett förlåt eller sårbara erkännanden. Bråken uteblir inte. Allting blir inte friktionsfritt eller enkelt, men vi har ett tryggt rum som vi har inrett tillsammans.

Med detta exempel hoppas jag att han i framtiden bygger nya rum, där han bjuder in sina nära till sårbara, stimulerande, svåra och roande samtal genom att ställa sin dörr på glänt.

Den utmattade fotbollsspelaren som har kämpat sig igenom 90 minuter plus en intensiv förlängning lutar sig mot den stora...
12/07/2026

Den utmattade fotbollsspelaren som har kämpat sig igenom 90 minuter plus en intensiv förlängning lutar sig mot den stora vikingens axel. Vikingen med det blonda svallet, vars namn är på allas våra läppar, drar honom till sig mitt ute på den fullsatta arenan. Handen kupas över munnen när några ord utbyts och leenden sprider sig över deras ansikten. Det är varmt, kärleksfullt och rörande. Ett lag vann, det andra förlorade, men mitt på planen står två vänner: Jude Bellingham och Erling Braut Haaland.

Som mamma till en fotbollstokig son är scenerna efter gårdagens match som balsam för en själ som annars ständigt försöker värja sig mot det motsatta. Mot det tuffa, ruffa och hårda manlighetsideal som tar plats inom fotbollen. Den mogna manlighet som vid flera tillfällen har uppvisats under mästerskapet, även om det också har förekommit en del av det andra, är det jag önskar att pojkar får se.

Män som härbärgerar sina känslor, går därifrån när konflikter uppstår i stället för att dras dit likt flugor till skit, och som på andra sätt visar en sund manlighet. En manlighet som rymmer både muskler och kramar. Som visar imponerande maxlöpningar, brutalt hårda skott och den manliga kroppens evolutionära styrkor. De som vi, som förespråkar andra ideal än grottmannens, inte sällan (och ofta felaktigt) antas vilja förneka, men i själva verket vill översätta för att vara mer funktionell här och nu.

Jag vill att alla pojkar ska få se att allting ryms i samma bild. Av att vara en man. Att det inte behöver vara det ena eller det andra, utan att dagens manlighetskostym rymmer både det stora och starka och det sårbara. Som mamma kan jag inte göra det själv. En ensam pappa kan inte heller det, även om han är man. Detta är en kollektiv insats, där förebildernas vägvisning slår högt. Den slår igenom på skolgården, på fotbollsträningarna och i matcherna, men också i alla andra miljöer där pojkar formas till män. Inflytandet är enormt!

Det är naivt att tro att denna text skulle nå huvudpersonerna i fråga. Men om den mot all förmodan gör det, tack. Tack för den framtid ni visar våra pojkar, de som lever med bollen vid fötterna, kopierar era målgester och stolt bär era namn på sina ryggar.

Vem är din klippa i föräldraskapets stormar?Även om du delar föräldraskapet med en partner, så är det guld att kunna del...
08/07/2026

Vem är din klippa i föräldraskapets stormar?

Även om du delar föräldraskapet med en partner, så är det guld att kunna dela det med någon annan också. Med någon som du inte bara vill berätta det roliga och härliga för. Inte bara det som du är stolt och glad över, utan också det skitiga och fula. Dela det med någon som kan lyfta dig när du känner dig usel, som kan bära din oro med dig eller bara ge dig utrymme att ventilera dina känslor och tankar.

När det lilla spädbarnet har skrikit konstant i flera timmar och du nästan vill hoppa ut genom fönstret. När barnet har haft långa känsloutbrott efter förskola eller skola och du är tacksam över att grannarna inte knackat på denna kväll heller. När du kör in i återvändsgränder i dialogen med dina tonårsbarn, när det händer saker i skolan, när du och din partner förhåller er olika i ert föräldraskap, när du är orolig över barnet som inte äter, stänger in sig på rummet eller är ute sent. När du tappat alla idéer på hur du ska förhålla dig till de ständiga syskonbråken. Ring en vän.

Luta dig åt någon som verkligen lyssnar och försöker förstå, utan att framhålla sin egen förträfflighet som förälder (eller sina egna barns felfrihet). Någon som det är naturligt för dig att ringa när du gråter efter att stormen ebbat ut. Någon som är nyfiken och stöttande när du berättar att du har misslyckats med att behålla lugnet, att du har varit en dålig version av dig själv och skäms. När du önskar att du hade gjort allting bättre. När du önskar att det vore enklare. När du vill säga upp dig från föräldrakapet och göra en retur, sådär 10 år i efterhand.

Vi är inte gjorda för att ensamma reda ut det där med att älska, vägleda och guida ett barn från ett knyte till fullvuxen människa. Vi är flockdjur, vi behöver stöd för att kunna. För att orka älska och lära känna de där människorna som tvingar oss att växa. De där unika individerna som vi vill plocka ner månen till, som vi vill ge bästa tänkbara förutsättningar och all vår kärlek.

I mitt föräldraskap är det min syster som är klippan. Någon som lyssnar och hejar på mig, men samtidigt vågar ställa problematiserande frågor med nyfikenhet. På samma sätt är jag hennes bollplank. Icke-dömande. Uppriktig. Välvillig. Stöttande.

Vem är din klippa? 🌊

Vi lär barn att uppföra sig. Att städa upp efter sig. Att anpassa sig efter olika sammanhang. Vi ber dem att dela med si...
07/07/2026

Vi lär barn att uppföra sig. Att städa upp efter sig. Att anpassa sig efter olika sammanhang. Vi ber dem att dela med sig, säga tack, vänta på sin tur och visa hänsyn. Vi guidar, tillrättavisar, förklarar och låter dem successivt lära sig hur man fungerar tillsammans med andra människor.

Under semestern har jag sett mina egna barn och mina syskonbarn göra just det. Plocka undan efter sig i poolbaren, se sig omkring efter skräp innan de lämnar stranden. Småprata med personalen på hotellet och säga tack. Försöka ta lagom mycket mat för att inte behöva slänga. Titta sig omkring innan de går fram till buffén för att inte tränga undan någon annan.

Sedan ser jag vuxna.

Vuxna som lämnar sopberg efter sig och förväntar sig att någon annan ska plocka upp. Som blockerar buffén och fyller tallrikarna till brädden som om de aldrig sett mat innan. Vuxna som gör frustrerade gester med händerna åt personal som inte förstår deras knackiga engelska och skyndar på tillräckligt bakom kantinerna. Som paxar solstolar och fightas för just den skugga som tillhör deras parasoll. Stora sällskap med vuxna svenskar som brölar, stökar i poolen och kommer halvpackade till midsommarfirandet mitt på dagen.

Jag småpratar med pizzabagaren som skakar på huvudet. Inte åt barnen, utan åt vuxna som staplar ett berg av pizzaslices på tallriken trots att det står små barn och väntar lydigt bakom dem. ”The children are very polite”, säger han vänligt. Jag hör strandvärden, i dialog med en annan från personalen, förvånat utbrista ”they always pick up their own rubbish from the beach”, medan han nickar mot vårt stora sällskap. På riktigt? Jag skäms över att det är uppseendeväckande!

Det pratas ofta om den förlorade unga generationen. Om ouppfostrade barn. Om respektlösa tonåringar. Samtidigt räcker det med några minuter i olika kommentarsfält på Facebook, eller, som i beskrivningen ovan, en vistelse på ett hotell vid Medelhavet för att bli påmind om vuxnas ofullkomlighet.

Jag ser barn som, i stora drag, försöker göra rätt. Och sedan alltför ofta vuxna som tycker att de själva står över de regler de kräver att barn ska följa. Det betyder förstås inte att alla barn uppför sig väl eller att alla vuxna gör fel, men kontrasten är slående. Kanske ställer vi ibland högre krav på ett enskilt barn än på hela jävla vuxenvärlden?!

Det hela är märkligt, för vuxna har allt det barn ännu inte har. De har livserfarenhet, en välutvecklad hjärna, förmåga att tänka långsiktigt, reglera sina impulser och förstå konsekvenserna av sitt agerande. Om någon borde kunna visa hänsyn, vänta på sin tur och ta ansvar för sin eget skit, är det rimligen vi.

Det är lätt att skylla på den yngre generationen. Betydligt svårare att rikta blicken mot den generation som faktiskt uppfostrar den. Kanske borde vi, innan vi beklagar oss över dagens ungdom, fundera över vilken vuxenvärld vi visar upp för dem.

Vem som helst med likvärdig kompetens kan hålla ett möte, en föreläsning eller ett seminarium ungefär så som jag skulle ...
30/06/2026

Vem som helst med likvärdig kompetens kan hålla ett möte, en föreläsning eller ett seminarium ungefär så som jag skulle göra det. Annorlunda, men minst lika bra. Kanske till och med bättre. Det jag levererar och producerar på jobbet kan helt enkelt någon annan göra. Jag är utbytbar, inte på något sätt oumbärlig. Drivna, engagerade och kreativa människor skulle stå redo att kliva in i mitt ställe om jag inte längre fyllde platsen. Jag går att ersätta.

Detta är tankar som tränger sig fram efter min första semesterperiod. När jag arbetar igenom högen av nya spännande saker att hugga tag i, samtidigt som jag färdigställer sådant som står på to do-listan, påminner jag mig om att det bara är ett jobb. Ett jobb som visserligen ger mig otroligt mycket, som jag vill investera min energi och tid i. En sysselsättning som utvecklar mig såväl professionellt som personligt. Men likväl, bara ett jobb som någon annan skulle kunna göra.

För min 11-åriga systerdotter, som lutar sitt huvud mot min axel under den sena bussresan hem från flygplatsen, är jag däremot oersättlig. Samma sak är det för mitt yngsta syskonbarn som har börjat söka trygga öar utanför sina föräldrar, och kryper upp i min famn. Ingen kan kliva in i mitt ställe eller ta min plats i deras liv.

I ett samtal med min systerdotter där på bussen frågade jag vad som fick henne att komma över sin rädsla i en specifik situation under resan. Hon delade några insiktsfulla reflektioner och avslutade sedan med ”och för att du var där”.

För att jag var där.

I många rum och sammanhang fortsätter allt precis som vanligt när jag inte är där, medan det i andra är just min närvaro som betyder allt. En knivskarp påminnelse om livets kärna och djupaste mening!💙

Adress

Kristianstad

Telefon

0708889750

Webbplats

Aviseringar

Var den första att veta och låt oss skicka ett mail när Cássandra Winther - Föräldraskap i fokus postar nyheter och kampanjer. Din e-postadress kommer inte att användas för något annat ändamål, och du kan när som helst avbryta prenumerationen.

Kontakta Skolan/högskolan

Skicka ett meddelande till Cássandra Winther - Föräldraskap i fokus:

Genvägar

Dela