27/08/2026
Dockspel och det muntliga berättandet
I Waldorfpedagogiken har sagan och berättandet en särskild plats. För de yngsta barnen väljer vi på Kalmar Waldorfförskola Ekan korta och enkla berättelser med en tydlig handling och mycket upprepning. Just nu får barnen möta Den lilla röda hönan, som vi spelar återkommande under två veckor.
Innan dockspelet börjar samlas vi och sjunger ”I sagans skog” tillsammans. Sången blir en liten bro mellan vardagen och sagans värld. När samma sång återkommer inför varje dockspel känner barnen igen vad som är på väg att hända. Den hjälper oss att samla gruppen, skapa lugn och bygga upp den särskilda stämning som får omge berättandet.
För ett litet barn finns en stor trygghet och glädje i igenkänningen. Små barn tycker ofta om att höra samma saga om och om igen. När berättelsen återkommer börjar barnet känna igen dess rytm, ord och händelseförlopp. Så småningom kanske barnet vet vad som ska hända innan det händer, känner igen en återkommande fras eller börjar säga några av orden tillsammans med den vuxne.
Sagan blir på så sätt också en form av språklig näring.
När vi berättar fritt, i stället för att läsa direkt ur en bok, kan berättarens röst följa berättelsen på ett levande sätt. Röstens styrka, tonfall, rytm och pauser får tillsammans med ansiktsuttryck och gester följa det som händer. För de yngsta barnen, som till stor del lär genom härmning, blir detta levande språk särskilt värdefullt.
De får möta ord som inte bara sägs, utan som bärs av tonfall, rytm, rörelse och känsla. Genom upprepningen får barnen sedan möjlighet att ta in språket i sin egen takt – först genom att lyssna och iaktta och så småningom genom att härma, delta och själva använda orden.
Även stämningen kring berättandet är en viktig del av dockspelet. Det får bli en lugn stund där tempot sänks och barnens uppmärksamhet samlas kring en gemensam berättelse. Vi använder enkla figurer som vi tillverkat själva eller små träfigurer och bygger upp scenen med exempelvis tyg, ull och andra naturmaterial.
Det enkla uttrycket är medvetet. I stället för att ge barnet en färdig och detaljrik bild lämnar vi utrymme för den egna föreställningsförmågan. Ett grönt tyg kan bli en äng, ett brunt tyg en åker och en enkel träfigur kan få liv genom berättelsen. Barnets egen fantasi får vara medskapande.
När dockspelet är slt får berättelsen gärna leva vidare i den fria leken. Figurerna kan finnas tillgängliga och plötsligt ser vi hur delar av sagan återuppstår i barnens egen lek. Det som först tagits emot genom att lyssna och betrakta får nu bearbetas genom kroppen, händerna, språket och fantasin.
För de allra yngsta behöver berättandet därför inte vara långt eller avancerat. Tvärtom kan några få figurer, en enkel återkommande handling och samma saga under en längre tid ge mycket.
Lyssnande, språk, igenkänning, fantasi och lek får växa tillsammans i barnets egen takt.