01/09/2026
Min träning just nu;
Som många av er vet lever jag med ménières disease. 2009 fick jag mitt första anfall och har sen dess överraskats lite då och då av yrselanfall. Större som mindre. Oftare som mer sällan.
Ibland går det många månader mellan anfallen.
Ibland, som nu, kommer jag in i skov och just detta vägrar tydligen ge med sig.
Jag är trött. Ledsen. Uppgiven. Men jag vägrar fan ge upp.
Ni vet också att jag älskar att träna och vara fysiskt aktiv. Det är en stor del av mitt liv och kan inte se mig själv utan det, men jag har helt enkelt fått börja anpassa.
Jag har alltid sagt att sjukdomen inte ska få komma i vägen för mitt liv. Trots yrsel har jag jobbat, tränat och levt på så gott det går, men nu börjar det ta ut sin rätt.
Yrselanfallen har jag aldrig varit rädd för. Jag brukar få 15-30 sekunder på mig att lägga mig ner. Ibland blir jag liggandes i 2 h. Ibland 20 minuter. De längre kommer allt mer sällan som tur är. Nu har jag dock råkat ut för drop-attacker och de skrämmer skiten ur mig om jag ska vara ärlig.
Förra veckan flög jag i rulltrappan på jobbet. Då stod jag stilla och klarade mig bra. 2 dagar senare var jag ute och sprang och fick en attack i farten. Då flög jag rakt ner i backen. Axeln fick sig en törn och huvudet likaså. Där satt jag mitt i skogen och fattade absolut ingenting. Fästingarna hittade snabbt till mina ben och jag fick kämpa mig ut till en sten vid vägen där jag snällt fick sitta och vänta på att en kollega skulle plocka upp mig.
Imorgon väntar en tid hos en specialist och därefter vet jag hur vi ska gå vidare med detta.
Med det sagt. Jag tränar på så gott jag kan och det är fortfarande klättring och löpning som gäller. Vissa dagar kan jag träna som vanligt. Andra får jag anpassa mig eller inte träna alls. Det är liksom vad det är.
Och nu ska jag ge mig ut på en tur. Förhoppningsvis utan fall denna gång