zen

https://www.lionsroar.com/laughter-through-the-tears-kosho-uchiyama-roshi-on-life-as-a-zen-beggar/

Laughter Through the Tears: Kosho Uchiyama Roshi on Life as a Zen Beggar Kosho Uchiyama Roshi on the bittersweet life of a Zen beggar, translated by Daitsu Tom Wright and Jisho Warner.

Zazen är en djupt mystisk form.

”När jag var novismunk vandrade jag omkring en hel del, och vid ett tillfälle blev jag placerad vid ett visst tempel i provinsen Echizen. En dag råkade jag ha lite ledig tid. Templets förvaltare var bortrest, och eftersom den gamla kvinnan som lagade maten var där behövde jag inte laga ris. Så jag gick in i det inre rummet, tände en rökelsepinne och satte mig i zazen. Vid den tiden hade jag inte ens egna kläder ännu. Då kom den gamla kokerskan in i det inre rummet för att hämta något. Hon måste ha trott att den nye unge munken antagligen smitit iväg någonstans för att ta en tupplur. Men när hon kom in och såg mig sitta där ordentligt blev hon förvånad och sa: ”Namu Shakamuni Butsu, Namu Shakamuni Butsu, Namu Shakamuni Butsu”, och bugade tre gånger för mig. Jag tyckte det var ganska konstigt, men i det ögonblicket blev jag ännu mer övertygad om att zazen är en metod genom vilken man blir en Buddha i ett enda språng.

Det var en gång en präst i provinsen Echizen som satt i zazen. Ett s*xårigt barn från grannhuset kom vacklande in, såg honom och blev förvånad. Barnet sprang tillbaka till sin mamma och ropade: ”Mamma! Prästen i templet har blivit en gud!” Zazen är verkligen en utomordentligt mystisk form. Folk kallar klädnaden för en helig klädnad eller en religiös klädnad, men jag tror att klädnaden är hela världens mystiska klädnad. När jag tar på mig klädnaden är jag inte längre mitt vanliga jag. Jag blir likt en Buddha. Och när jag sitter i zazen är jag inte längre mitt vanliga jag. Mitt väsen blir fullkomligt i välsignelse och dygd. Och det gäller inte bara mig. Den som sitter i zazen blir fullkomlig i välsignelse och dygd. Det beror på att man har blivit en Buddha. Man har blivit gudomlig. Därför sägs det: ”Med ett enda språng, direkt in i Tathāgatas rike” – zazen är den metod genom vilken man kan bli en Tathāgata på en gång.

Om du vill bli en tjuv, blir du omedelbart en tjuv genom att stjäla även bara en liten del av någon annans egendom. Även om polisen inte upptäcker det, och även om ingen vet om det, är du ändå en sann tjuv. Även om du går till ett tempel, reciterar ”Namu Amida Butsu, Namu Amida Butsu” och sedan stoppar in så lite som en enda mynt av offerpengarna i ärmen, blir du en tjuv i den utsträckning som det enda myntet motsvarar. Det är precis samma sak när man sitter i zazen: man blir omedelbart en Buddha. Med andra ord, genom zazen kommer denna kropp till ro och hamnar i samklang med buddhorna och förfädernas våglängd. Detta är den verkliga essensen av det. Det är den sanna porten”

Kodo

Se Hōjuns översättningar till Engelska
(vilka jag utgår från)

https://substack.com/?r=1urwf8&utm_medium=ios&utm_source=stories&shareImageVariant=blur

Sedan har vi ”De fem ringarnas bok” av Miyamoto Musashi.
I ”Tomhetens bok (kapitel)” skriver han: ”Varje människas sinne har sina egen partiskhet, och varje par ögon sin egen förvrängning.”

Han talar också om olika former – vad man skulle kunna kalla strategiska tekniker. Men ”Tomhetens bok” är den mest intressanta av alla. Man måste beundra en samurai som säger något sådant.
”Varje människas sinne favoriserar, och varje par ögon sin egen förvrängning.”

Eftersom alla tar sitt eget parti, tycker ingen att det egna ansiktet är fult. Eftersom de är vana vid det, anser de att deras eget ansikte är helt okej.
Som ordspråket lyder: ”Varje människas sinne har sin egen partiskhet, och varje par ögon har sin egen förvrängning.”
Var och en av oss bär på bekväma, egennyttiga tankar. Paraplytillverkaren hoppas på regn, medan sandaltillverkaren hoppas på klart väder. På detta sätt tänker varje person utifrån sin egen förvrängning och hyser endast egennyttiga åsikter – och i slutändan luras de av sitt eget tänkande.

Kodo Sawaki

Se Hōjuns översättningar till Engelska
(vilka jag utgår från)

Daichi | Substack Welcome to the world of Daichi, a Zen monk from Kamakura period in Japan. This is the place where I share the English translation of the poems together with Kodo Sawaki's Dharma teachings. If you are interested, please subscribe.

Den värld vi lever i kallas Saha-världen – lidandets värld.
Och varifrån kommer egentligen lidandet? Det kommer helt och hållet från våra begär. Det är därför världen också kallas ”Saha-världen av begär”.
I Lotus-sutran står det: ”Alla de många lidandena har det stora begäret som sin rot.” Detta stora begär är det som ständigt drabbar oss med olycka.

I en viss mening är vi människor som tvingas dansa efter pipan hos den demon som kallas begär.

Buddha varnade för begär på alla möjliga sätt.

Begär tar många former, men ”få begär”1 varnar för det begär som uppstår innan man har fått något, medan ”att veta vad som är tillräckligt” varnar för det begär som uppstår efter att man har fått det. ”Få begär” och ”att veta vad som är tillräckligt” är föreskrifter som håller tillbaka hela spektrumet av mänskligt begär.
Dessa läror om få begär och att veta vad som är tillräckligt förklaras i Sutran om Buddhas sista testamente. Denna sutra kan så att säga betraktas som Buddhas sista testamente. I mer än fyrtio år predikade han Dharma. I slutet förklarade han Mahāparinirvāṇa Sūtra, och därefter framförde han Sutra om Buddhas sista testamente. ”På natten den femtonde dagen i den andra månaden, vid midnatt, skulle han från och med den stunden inte längre predika, och till sist gick han in i parinirvana.” Buddha själv sade: ”Detta är min sista instruktion.

I Sutran om Buddhas sista testamente redovisas Buddhas lära i åtta avsnitt.
Om man följer dessa åtta principer från Buddha kan man nå nirvana, den slutgiltiga lyckan. Med andra ord lär denna sutra ut att det; om en verkligen efterlever dessa principer utifrån Sutran om det sista testamentet den största och högsta lyckan för en människa som är född till denna värld. Dessa åtta principer är allmänt kända som ”Den store människans åtta insikter”. De är:

​ få begär,

​veta vad som är tillräckligt,

​ finna glädje i stilla ensamhet,

​ flitig ansträngning,

​frihet från tomma tankar,

​ utövandet av meditation,

​odlandet av visdom och
​undvikandet av ytliga diskussioner.

​ ”Den store människan” betyder Buddha, och ”insikter” avser Buddhas uppvaknande. Således betyder den store människans åtta insikter de åtta typerna av Buddhas uppvaknande.
Sedan urminnes tider har denna sutra betraktats som ytterst viktig.
Dōgen sade: ”Av denna anledning måste Tathāgatas lärjungar absolut studera den. Om man inte utövar den och inte känner till den, är man inte en lärjunge till Buddha.” �Han säger vidare: ”De som gick in i nirvana före Tathāgatas parinirvana, de som dog före honom, hörde eller lärde sig inte dessa åtta insikter hos de stora.� Att vi nu har möjlighet att se och höra dem, och att studera dem, beror på kraften i de goda rötter vi har odlat i det förflutna”, och uttrycker därmed glädjen över att kunna höra de åtta insikterna hos den store.�

Jag har talat en hel del om Sutran om Buddhas sista testamente, men de två första av dessa åtta insikter hos den store är få begär och att veta vad som är tillräckligt. �Först ska jag tala om dygden i få begär. I Sutran om det sista testamentet undervisar Buddha på följande sätt: ”Munkar, ni bör veta detta: de som har många begär söker stor vinning, och därför är också deras lidande stort. De som har få begär söker ingenting; eftersom de inte har något begär är de fria från sådana bekymmer. Redan detta i sig – att ha få begär – bör praktiseras. Hur mycket mer då när få begär kan ge upphov till många dygder. De som har få begär smickrar inte eller böjer sig för att vinna andras gunst, och de dras inte heller med av sinnena. Den som praktiserar få begär har ett sinne som är lugnt och öppet, fritt från oro och rädsla. Vad som än händer finns det alltid något kvar; det finns aldrig en känsla av brist. Där det finns få begär finns nirvana. Detta är vad som kallas ’få begär’.” Dōgen förklarade detta genom att säga: ”Att inte i stor utsträckning sträva efter de fem begärsobjekten som man ännu inte har erhållit – detta kallas få begär.” �”De fem begären” är ett uttryck som ofta uttrycks som ”de fem begärens grenar”2 eller ”de fem begärens tjuvar.”3 Det hänvisar till de fem djupt rotade mänskliga begären:

[ begäret efter rikedom,

[ begäret efter s*x,

[ begäret efter mat,

[ begäret efter berömmelse och anseende,

[ begäret efter sömn

Kodo Sawaki

1)Att ha få begär: Att önska sig lite; att inte låta sig uppslukas av världsliga begär.

​2)Att veta hur man är nöjd: Att vara tillfreds med
det man har, eller att veta när det är nog.

​3)Att njuta av stillhet och lugn: Att finna frid i tystnaden, enkelheten och icke-fästandet.

​4) Att anstränga sig noggrant: Att flitigt och kontinuerligt ägna sig åt övningen, ofta specifikt genom zazen (sittande meditation).

​5) Att bibehålla uppmärksamhet): Att upprätthålla rätt strävan, avsikt och uppmärksamhet på Dharma (läran).

​6) Att utöva Samadhi: Att utveckla stadig koncentration och stabilitet i sinnet.

​7) Att odla visdom: Att ha insikt i verklighetens sanna natur (Prajñā).

​8) Att undvika tomt prat: Att inte ägna sig åt meningslöst, överdrivet eller tomt prat.

Se Hōjuns översättningar till Engelska
(vilka jag utgår från)

https://substack.com/?r=1urwf8&utm_medium=ios&utm_source=stories&shareImageVariant=blur

After spending 178 days aboard the International Space Station, astronaut Ron Garan returned to Earth carrying something far heavier than space equipment or mission data. He returned with a transformed understanding of humanity itself.

From orbit, Earth doesn’t look like a collection of countries, borders, or competing interests. It appears as a single, radiant blue sphere suspended in darkness. No lines divide continents. No flags mark territory. From 250 miles above the surface, every human conflict suddenly looks small — and every human connection looks unavoidable.

Garan described watching lightning storms crackle across entire continents, auroras ripple like living curtains over the poles, and city lights glow softly against the planet’s night side. What struck him most wasn’t Earth’s power — it was its fragility. The atmosphere protecting all life appeared as a paper-thin blue halo, barely visible, yet responsible for everything that breathes, grows, and survives.
That view triggered what astronauts call the “overview effect” — a profound cognitive shift reported by many who see Earth from space. It’s the sudden realization that humanity shares a single, closed system. No backups. No escape route. No second home.

Garan began questioning humanity’s priorities. On Earth, economic growth is often treated as the ultimate goal. From space, that hierarchy collapses. He argues that the correct order should be planet first, society second, economy last — because without a healthy planet, neither society nor economy can exist.

He often compares Earth to a spacecraft. A ship carrying billions of crew members, all dependent on the same life-support systems. And yet, many behave as passengers rather than caretakers, assuming someone else is responsible for keeping things running.

From orbit, pollution has no nationality. Climate systems ignore borders. Environmental damage in one region ripples across the entire globe. The divisions we defend so fiercely on the ground simply don’t exist from above.

Garan’s message isn’t abstract or idealistic. It’s practical. If humanity continues to treat Earth as an unlimited resource rather than a shared system, the consequences will be universal.

Seeing Earth from space didn’t make him feel small. It made him feel accountable.

Because when you truly understand that we’re all riding the same fragile spacecraft through the universe, the idea of “us versus them” quietly disappears — replaced by a single, unavoidable truth: There is only us.

För länge sedan fanns det en flöjtspelare vid namn Hiromasa. Han var en mästare som tjänstgjorde vid kejsarhovet och var känd för sitt flöjtspel.

En dag satt han där ensam och sysslolös, när en grupp tjuvar stormade in med en hel skara underhuggare i släptåg. Eftersom han insåg att det bara skulle leda till problem att slåss mot sådana typer, smög han sig tyst in under verandan och gömde sig. Tjuvarna lastade allt på vagnar och drog iväg med bytet, med tjugo eller trettio män som drog vagnarna. Efter tumultet – som efterdyningarna av en stor översvämning – kröp Hiromasa fram från under verandan.
När han såg sig omkring efter att allt hade förts bort märkte han att en flöjt hade blivit kvar. Och dessutom var den flöjten den han värdesatte mest av alla. Utan att tänka efter plockade Hiromasa upp den. Nästan tanklöst spelade han en enda melodi. Genast smälte flöjtens ton samman med den stora jorden, och han kände det som om himmel och jord och han själv hade smält samman till ett. Ljudet fyllde hela himlen och jorden, och i den underbara känslan fortsatte han att spela på flöjten.
Efter en stund hörde han något slags ljud. När han tittade upp satt en hårig karl rakt framför honom. ”Varför har du kommit hit?” frågade Hiromasa. ”Jag är en av tjuvarna som just brutit sig in”, svarade mannen. ”En tjuv? Varför har du då kommit tillbaka hit?” frågade Hiromasa. ”Jo”, sade mannen, ”efter att vi kommit in i bostaden, samlat ihop allt vi kunde och lastat det på vagnarna, hade vi hunnit en kort bit längs vägen när vi, från riktningen mot ditt hus, hörde ljudet av en flöjt. När jag lyssnade på den flöjten kan jag inte säga om jag kände glädje eller sorg. Jag kan inte säga om jag blev stor eller liten, om det blev ljust eller mörkt. Det var en känsla bortom allt jag kunde uttrycka i ord. Till slt hukade jag mig ner där på marken, fortfarande lyssnande på ljudet. Det kändes som om det sjönk rakt ner i botten av min mage.

Jag skämdes… och det kändes för heligt att bära. Så jag skickade tillbaka underhuggarna och tog med mig alla saker vi hade stulit hit igen. Snälla, lägg tillbaka dem på sin plats.” Och med händerna pressade mot marken bad han om ursäkt. Hiromasa, förvånad, kunde bara säga: ”Nåväl…” i förvåning.
Då sa tjuven: ”Det finns en sak till jag skulle vilja be om. Skulle det vara möjligt för dig att ta mig som din lärjunge och lära mig spela flöjt?” Hiromasa var, verkar det som, en man med generös anda. Och så accepterade han tjuven som sin elev.
Tio år senare hade denne man – nu kallad Mochimitsu – blivit en mästare på flöjten. En gång, på väg tillbaka från provinsen Tosa,¹ blev han attackerad av pirater till havs. En av piraterna drog fram ett stort svärd och sa att han skulle hugga av hans huvud. Mochimitsu sa: ”Innan jag dör har jag en önskan. Som ett minne i dödsögonblicket, låt mig snälla spela en enda melodi på flöjten. När jag är klar kan du hugga av mitt huvud.” Piraten svarade: ”Okej – spela.” Så började Mochimitsu spela en melodi. Flöjtens klang smälte samman med havets vågor. Den tycktes fylla himmel och jord, och allt blev klart och genomskinligt. Piratens svärd, som hade höjts för att slå till, sänktes långsamt. Det vilda uttrycket i hans ansikte mjuknade gradvis. Medan mannen fortsatte att spela flöjt ändrade skeppet tyst sin kurs och nådde så småningom Naniwa.²
Senare, när Mochimitsu berättade denna historia för Hiromasa, berömde han honom och sade: ”Din flöjt har äntligen blivit något som liknar en mästares spel.” Detta är också vad som menas med ”vidsträckt och obehindrat, den uppvaknade roten bryr sig inte om att vända sig mot eller bort” – det är det tillstånd där jaget, andra och hela dharmavärlden är jämlika. Oavsett om det är genom flöjten eller genom zazen är det samma sak att uppnå detta tillstånd.
I kapitlet ”Genjōkōan” i Shōbōgenzō står det: ”Att studera Buddhas väg är att studera jaget.” Detta är det första steget i att vända ljuset tillbaka och låta det lysa inåt (ekō henshō). ”Att studera jaget är att glömma jaget.”
Detta är det andra steget. ”Att glömma jaget är att bekräftas av alla ting. Att bekräftas av alla ting är att låta jagets kropp och sinne samt andras kropp och sinne falla bort.” Det vill säga, jaget och andra blir genomskinliga.
Detta är det tredje steget. Och vidare står det: ”Det finns spår av upplysning som förblir i vila.” Även spåren av upplysning försvinner – och ändå ”frambringas dessa spår av upplysning i vila för evigt.” Från detta liv och framåt in i framtiden – genom den oändliga tiden – idag levt fullt ut till slutet av idag, imorgon levt fullt ut till slutet av imorgon: under hela livet, för evigt, fortsätter vi att vända ljuset tillbaka och låta det lysa inåt.
Vi fortsätter utan uppehåll, betraktar oss själva och upplever oss själva. Detta är vad det betyder när det sägs att utövandet inte har något slut. Alltid polera, alltid vända ljuset tillbaka och lysa inåt; alltid göra det på nytt, om och om igen – här ligger vår sanna utövning. För den som inte vänder ljuset tillbaka och lyser inåt sägs det: ”Även om han är nära, ser han det inte.” Även om Buddha är nära till hands kan han inte se honom. Men för den som ständigt vänder ljuset tillbaka och riktar det inåt är det att ”Alltid vistas på Gam höjden.”³
När som helst kan han se Buddha – det rena landet är i sanning alldeles i närheten. Därför är det viktigt att ”lägga undan den intellektuella övningen att undersöka ord och jaga fraser, och lära sig att ta det bakåtsteg som vänder ljuset och riktar det inåt.” Om man helt enkelt ägnar sig åt detta, då ”kommer kropp och sinne av sig själva att falla bort, och ditt ursprungliga ansikte kommer att manifestera sig.”⁴

Det kan finnas många sätt att nå denna punkt. Om man till exempel fullföljer flöjtspelandet till det yttersta kan man nå dit; den djupaste hemligheten i kampkonsten måste också vara detta. Alla de olika konsterna måste också nå samma plats.
Men framför allt är zazen den främsta ingången – huvudporten – för att vända ljuset tillbaka och låta det lysa inåt. Detta är själva kärnan i zazen.

Kodo Sawaki

Se Hōjuns översättningar till Engelska
(vilka jag utgår från)

https://substack.com/?r=1urwf8&utm_medium=ios&utm_source=stories&shareImageVariant=blur

1 En gammal provins i Japan belägen på ön Shikoku, som ungefär motsvarar dagens Kōchi-prefektur.
2 Ett gammalt namn på området som idag är Osaka, historiskt sett en viktig hamn och ett viktigt handelscentrum i Japan.
3 Båda citaten kommer från Lotus Sutra.
4 Översatt av Taigen Dan Leighton och Shōhaku Okumura

”När zazen verkligen mognar blir det helt stilla i tio eller tjugo minuter, även om dussintals människor sitter tillsammans i salen. Det blir så tyst att man knappt skulle tro att det fanns så många människor där alls. En förvånansvärt tyst och klar atmosfär uppstår.

Det viktiga är att denna atmosfär uppstår. Även i munkarnas sal, eftersom vissa ( de vilka genomgår prästutbildning för att ta över pappornas tempel) tvingas göra det mot sin vilja, skakar de på huvudet och viftar med benen. Innan man vet ordet av somnar de.

Men när man väl har blivit zenmunk måste man helt och hållet bli zazen. Man måste komma att tycka om zazen mycket mer än så. Men om ens zazen är som avslaget öl i flaskor som öppnats igår och står utspridda här och där, är det ingenting värt.

Bland lekmän som utövar zazen somnar de ofta. Och precis när de slutar att somna börjar de kasta blickar på sitt armbandsur ungefär var femte minut. Så snart de börjar bli uttråkade nickar de till igen, stöder kinden i händerna och klagar: ”Mina ben gör för ont för det här.”

Med en sådan inställning kan det viktigaste – den rätta atmosfären – aldrig uppstå. När denna atmosfär uppstår, även om dussintals människor sitter tillsammans, blir hela platsen genomskinlig. Om man går ett steg längre är detta i vad som kallas den Stora fullkomliga spegelvisdomen– som en vidsträckt, gränslös spegel där tid och rum själva blir genomskinliga. Om man upptäcker sig själv där, är det ett jag som skiljer sig helt från det jag man vanligtvis anser sig vara”.

Kodo Sawaki Roshi

Source : follow on substack:

https://substack.com/?r=1urwf8&utm_medium=ios&utm_source=stories&shareImageVariant=blur

Bland de människor som kommer för att lyssna på mina föredrag finns en person som alltid grälar med sin hustru. Mannen, uppblåst av den lilla kunskap han har plockat upp genom att lyssna på mig, ser omedelbart ner på sin hustru och säger saker som: ”Du duger inte alls! Häromdagen hörde jag om kocken i zentemplet i Tenzo Kyōkun…” Och så intar han en ganska överlägsen attityd.

Sedan fanns det en gammal kvinna som sa till sin man: ”Hör här, du borde sluta gå och lyssna på den där munkens föreläsningar. Varje gång du kommer tillbaka från att ha lyssnat på honom blir du svårare och svårare att ha att göra med. Om du blir ännu värre än så här kommer jag inte att kunna leva med dig alls. I din ålder borde du bli mildare – inte svårare att stå ut med.”

Allt detta händer därför att människor tar den kunskap de hör från mina föreläsningar och använder den endast för att blicka utåt mot världen, utan att i minsta grad vända ljuset tillbaka mot sig själva. De reflekterar inte över sig själva. Det är precis som kritikerna. De lämnar sina egna angelägenheter ifred och talar bara om den andre. Intellektuella är särskilt benägna att ha denna vana. De säger alltid: ”Den där killen gör det här” eller ”Den där killen gör det där.” De ser andras fel alldeles utmärkt – men när det gäller dem själva lämnar de sig själva helt utanför.

Kodo Sawaki

För att se ursprunglig översättning till Engelska se :

Daichi | Substack Welcome to the world of Daichi, a Zen monk from Kamakura period in Japan. This is the place where I share the English translation of the poems together with Kodo Sawaki's Dharma teachings. If you are interested, please subscribe.

”Vid det här laget är många medvetna om den brand som förstörde den stora meditationssalen vid Tassajara Zen Mountain Center. Färre kanske förstår platsens historiska och kulturella betydelse.

Tassajara ligger djupt inne i Los Padres National Forest och är allmänt erkänt som det första zenbuddhistiska klostret som grundades utanför Asien. Centret grundades 1967 av Shunryu Suzuki och San Francisco Zen Center och markerade en vändpunkt i buddhismens utveckling i USA, då zen övergick från att vara en i huvudsak akademisk eller urban praktik till en fullt ut levande klostertradition på västerländsk mark.

Tassajara, som endast kan nås via en lång, oasfalterad bergsväg, utformades medvetet som en plats för intensiv träning. Under större delen av året fungerar det som ett kloster med boende, där utövare följer ett strikt schema med meditation, arbete och studier. Under vinterperioderna blir centret ofta fysiskt isolerat, vilket förstärker dess roll som en plats för ihållande och oavbruten utövning.

Klostrets etablering skapade en modell som skulle påverka tillväxten av zencenter över hela Nordamerika. Det skapade en miljö där västerländska utövare kunde engagera sig direkt i traditionella former av zen-träning, istället för att enbart möta dem genom böcker eller kortvarig undervisning.

Utöver sin roll inom religiös praktik blev Tassajara även känt för sina bidrag till den amerikanska matkulturen genom boken Tassajara Bread Book och dess betoning på naturliga livsmedel, vilket influerade tidiga rörelser inom vegetarisk matlagning och fullkornsbakning.

Branden den 26 mars förstörde zendo, eller huvudmeditationshallen, en central byggnad som användes för daglig utövning och ceremoniella aktiviteter. Enligt brandkåren inledde boende på centret tidiga släckningsinsatser, vilket hjälpte till att begränsa eldsvådan innan räddningspersonal anlände. Inga skador rapporterades och endast en byggnad gick förlorad.

Även om den fysiska skadan är betydande har Tassajaras betydelse historiskt sett sträckt sig bortom dess byggnader. Som en av de grundläggande institutionerna för zen-utövning i väst har dess inflytande förts vidare genom generationer av utövare, lärare och anslutna center.

Förlusten av meditationshallen markerar ett betydelsefullt ögonblick i centrets historia. Samtidigt förblir Tassajaras roll i utvecklingen av zenbuddhismen utanför Asien intakt, grundad inte bara i dess byggnader, utan i den kontinuitet i utövandet som den har stöttat i nästan s*x decennier”.
Two arrows zen