08/07/2026
Från vår systersida om Midsommar.
Nu befinner vi oss ungefär vid den tidpunkt som förr kallades midsommar.
– Va?! – kanske någon utbrister.
Midsommar? Menar du inte i juni? Den där helgen med dans runt stången, sill, jordgubbar och sommarsolståndet?
Jo, det är den midsommar vi firar idag. Men den äldre midsommaren, den som hör samman med den förkristna tideräkningen, hade en helt annan placering i årets rytm. Den inföll mitt i sommarhalvåret, vilket motsvarar juli enligt vår moderna kalender. Ända fram till den stora kalenderreformen 1753 var midsommaren knuten till denna tidpunkt.
För många asatroende och historieintresserade kommer detta som en överraskning, då många lever i tron att midsommar ursprungligen var en högtid bunden till sommarsolståndet, årets längsta dag. Men midsommar och sommarsolstånd är inte samma sak. De ligger nära varandra i årets ljusa del, men de representerar två helt olika tidpunkter. På samma sätt var vintersolståndet och midvinter ursprungligen två skilda ting.
Förkristen tid: Årsindelning, två stora halvår
Innan den julianska kalendern infördes i Norden räknades tiden enligt en lunisolär tideräkning, där både månens faser och solens gång spelade roll. Året var framför allt indelat i två stora delar samt fyra kvartal som följde naturens rytm, jordbrukets arbete samt de religiösa och sociala övergångarna:
Halvårsindelningen
*Sommarhalvåret: Började vid sumarmál (i april). Då lämnades vintern bakom och årets ljusa del tog sin början.
*Vinterhalvåret: Började vid vinternätter (i september/oktober). Då avslutades sommaren och årets mörka del tog vid.
Varje halvår hade i sin tur en mittpunkt, och det är denna struktur som gav tidpunkter deras namn:
*Midsommar: Mitt i sommarhalvåret, i juli.
*Midvinter: Mitt i vinterhalvåret, i januari/februari.
Midsommar betydde alltså inte att sommaren började, den hade ju redan startat vid sumarmál (sommarmål). Det markerade i stället sommarens absoluta mitt.
Månens tid och solens år
När vi idag säger "månad" bär ordet fortfarande på ett arv från denna äldre tidsräkning. Den nordiska kalendern byggde på mån-månader och ett år bestod av tolv månvarv, från nymåne till nymåne. Eftersom tolv månvarv är kortare än ett solår, behövde kalendern justeras vart tredje år med en extra skottmånad för att hålla jämna steg med årstiderna.
Samtidigt hade solen en avgörande betydelse. Solens gång styrde årets stora växlingar: ljus och mörker, sommar och vinter, växtlighet och vila. Solåret var därför viktigt för att hålla kalendern i takt med naturens rytm.
Men det var månens cykler som framför allt användes för själva tidsräkningen. Därför kallas denna typ av kalender lunisolär, en kombination av månens månader och solens år.
Årets övergångar och de stora bloten
Övergångarna mellan årets delar var djupt heliga. I Ynglingasagan berättas det att Oden instiftade tre stora blot i Svitjod:
1. Segerblot: Hölls vid sommarens början (sumarmál) mars/april och markerade övergången till sommarhalvåret.
2. Vinternätter: Hölls vid vinterns början, september/oktober och markerade övergången till vinterhalvåret.
3. Midvinterblot: Hölls vid vinterhalvårets mitt, januari/februari.
Midsommaren i juli fungerade som sommarhalvårets centrala mittpunkt, inbäddad mellan Segerblot och Vinternätter.
Kristnandet och den julianska kalendern
När kristendomen etablerades i Norden under 1000- och 1100-talet infördes den julianska kalendern men den äldre nordiska tidsuppfattningen försvann inte över en natt; folket fortsatte länge att räkna i halvår.
Här uppstod en parallellitet mellan två olika traditioner:
*Den folkliga, äldre midsommaren låg kvar i juli.
*Kyrkans högtid, Johannes döparens dag, inföll den 24 juni – sommarsolståndet. Detta datum valdes eftersom Johannes enligt den kristna berättelsen föddes s*x månader före Jesus - vintersolståndet.
Kyrkan bekämpade inte själva ordet "midsommar". I stället levde begreppet vidare i folkmun, men började så sakteliga glida i tid. Det tydligaste beviset på att den gamla tidsuppfattningen levde kvar hittar vi på primstavarna (runstavarna). Dessa evighetskalendrar i trä visar hur det kristna kyrkoåret och de äldre årsindelningarna existerade sida vid sida under flera århundraden.
Kalenderreformen 1753: Den stora förändringen
Den verkligt stora brytpunkten kom år 1753 när Sverige övergick från den julianska till den gregorianska kalendern. För att justera kalendern efter ströks elva dagar ur almanackan, dagen efter den 17 februari blev plötsligt den 1 mars.
I och med denna reform förlorade primstavarna sin praktiska funktion. Den äldre kopplingen mellan midsommar och mitten av sommarhalvåret suddades långsamt ut, och tidpunkten smälte i folkmedvetandet samman med Johannes döparens dag och sommarsolståndet i juni.
Det som ursprungligen varit två helt olika tidpunkter uppfattas idag som samma sak.
Att förstå den gamla midsommaren
För oss som idag är utövare av asatro, nordisk hedendom, nordisk animism, forn siðr eller vad du väljer att kalla vår tro, eller intresserade av nordisk tradition, handlar detta om mer än bara ett historiskt datum. Det handlar om att återknyta till hur våra förfäder faktiskt upplevde tiden för att mer cykliskt kunna förstå hela högtidsåret – oavsett om det gäller Vinternätter, Midvinterblot, Segerblot, Alvablot eller Disablot.
Året var ingen linjär följd av digitala datum. Det var en levande cirkel där vinter och sommar var de två stora krafterna som delade tillvaron. Den gamla midsommaren var inte sommarsolståndet; det var hjärtat och mittpunkten av det ljusa halvåret.
/ Asatro
Bild: Baserad på Grafik 2 i Andreas Nordbergs bok - Jul, disting och förkyrklig tideräkning – Kalendrar och kalendariska riter i det förkristna Norden
Nordbergs beskrivning av grafiken:
"Grafisk gestaltning av de i årscykeln förskjutna ”nordiska” kvartalen, vilka inföll fyra
veckor efter de astronomiska solstånden och dagjämningarna. Denna förskjutning hade sannolikt
klimatologiska orsaker"
