21/05/2026
Det som stressar mig mest i handledning och utvecklingsarbete är egentligen inte motstånd.
Det är när insikten finns där men ingen förändring sker.
När människor gång på gång beskriver samma frustration, samma problem och samma längtan efter något annat…
men fortsätter hålla fast vid exakt de arbetssätt och beteenden som skapar stagnationen.
Jag förstår varför det händer.
Hjärnan söker trygghet före utveckling.
Det invanda känns säkrare än det nya, även när det gamla inte längre fungerar.
Men någonstans behöver vi också vara ärliga:
Ingen förändring sker om inget förändras.
Utveckling kräver att vi vågar stå kvar i det obekväma tillräckligt länge för att skapa nya mönster.
Inte bara prata om förändring, utan faktiskt göra nåt annorlunda. Behöver inte vara något stort, börja med nåt litet som ett test.
Det gäller individer, grupper och organisationer.
Och kanske är det just där den verkliga utmaningen finns.
Känner du igen det här?