Conscientia Institute

28/05/2025

"YHTEINEN UNELMA ON UUDEN TODELLISUUDEN ALKU"
– kirjoitus erään koulun seinällä
Olemme mukautuneet ja tottuneet elämään nykyisen kaltaisessa yhteiskunnassa kuin itsestäänselvyytenä. Yhteiskuntaamme ohjaavat alati kovenevat arvot, joita ovat rajaton talouskasvu, kilpailu, tehokkuus ja kulutus. Ne ovat voimakkaasti toimintaamme vaikuttavia tekijöitä ihmissuhteissamme ja omassa sisimmässämme.
On olemassa vaihtoehto. Yhteiskunta, jossa vallitsee inhimillisyys ja ekologia. Jos kansa saisi mahdollisuuden keskustella ja äänestää suoraan niistä arvoista, joiden se haluasi olevan yhteiskunnan kulmakivi, tuloksena voisi olla tasa-arvo, empatia, yhteisvastuu ja ekologinen kestävyys. Nämä tekijät sisältyvät itse asiassa koulujen opetussuunnitelman arvopohjaan ainakin Suomessa ja Ruotsissa.
Kansan valitsema arvopohja toimisi lähtökohtana tarvittaviin perustuslain muutoksiin. Seuraava askel on, että kansa valitsee edustajat muuttamaan perustuslakeja ja lainsäädäntöä siltä osin kuin ne ovat ristiriitaisia uuden arvopohjan suhteen. Muutoksessa käytetään suoraa ja edustuksellista demokratiaa. Se voisi johtaa merkittäviin muutoksiin.
Kun kansa saa päättää yhteiskunnan perustasta, me kaikki olemme osaltamme kehittämässä tulevaisuutta. Se merkitsee meissä kaikissa yhteiskunnallisen kiinnostuksen ja tietoisuuden avartumista. Tästä voi seurata että työnteko organisoidaan työosuuskuntamuotoiseen yritysmalliin. Näin saadaan aikaan työyhteisöissä tasa-arvo ja yhteisvastuun tunne. Suora osallistuminen herättää tietoisuutta vastuustamme tulevien sukupolvien elämän laadusta.
Lait, jotka mahdollistavat varallisuuden kerääntymisen harvojen käsiin keinottelun ja korkojen avulla poistetaan ja minimitulo taataan kaikille. Palvelujen ja tuotteiden tarjonta ja kysyntä organisoidaan vapaiden markkinoiden muodossa, m***a ilman nykyistä suurpääoman omistajien valtaa manipuloida ja kontrolloida markkinoita.
Haaveenamme on yhteiskunta, jossa vallitsee ihmisten kesken yhteenkuuluvuuden ja turvallisuuden tunne. Se on elämän merkityksellisyyttä ja sitä, että voimme tuntea itsemme arvostetuiksi.
Jos tällainen unelma syttyisi monen mielessä niin siitä voisi tulla totta. Sen sisältämät yhteiset arvot antavat meille suunnan mihin kulkea. Matkanteko on tärkeämpää kuin perille pääsy.
28.05.2025 Conscientia Instituutti/Ekohumanismin työryhmä/Pertti Simula

29/10/2024

MITEN KOHDTA AUTORITÄÄRISTÄ HENKILÖÄ?

Autoritäärinen henkilö kokee tarvetta olla ylivoimainen ja paras. Hän käskee ja häiritsee, vaatii ja hallitsee, tuomitsee ja rankaisee. Hän ei hyväksy mitään, mikä on peräisin yhteisön muilta jäseniltä. Hän haluaa valtaa. – Kaikissa meissä on jossain määrin jossain määrin autoritaarisuutta.

Miksi autoritarismi?

Hypoteesi: mitä traumaattisempi ihmisen lapsuus on,
sitä autoritaarisempi hänestä voi huomaamattaan tulla.

Vaara tulla hylätyksi tai joutua suuren epäoikeudenmukaisuuden tai väkivallan kohteeksi ovat suuria uhkatilanteita. Ihminen ponnista ja jännittyy äärimmilleen pelastaakseen itsensä. Hän keskittää kaiken huomionsa itsensä suojelemiseen. Kun uhka on jatkuva tilanne, hän pysyy tässä stressitilassa. Tästä tarpeesta Itsensä puolustamiseen voi tulla krooninen tunne ja siten kiinteä osa hänen persoonallisuuttaan. Hän kokee olevansa jatkuvan vääryyden ja ”sorron” alaisena.

Miten tätä ymmärtää?

Katsotaan ja pohditaan hänen ulkoisen toimintansa pohjalla olevaan hylätyksi tulemiseen ja jatkuvan vaaran kokemiseen.
Kaksi tärkeää ajattelijaa ovat tämän tilanteen ongelmallisuutta kuvanneet seuraavasti:
• Paulo Freire: Sorretusta tulee sortaja.
• Sokrates: Se mitä tekee muille, hän tekee sisimmissään itselleen.
Siis sorrettu oppii huomaamattaan sortamaan itseään ja siten myös muita. Tämä tulee esiin esimerkiksi masennuksena ja/tai väkivaltaisuutena. Sorrettu kokee jatkuvaa uhkatilaa ja tulkitsee ympäristöään tältä pohjalta. Hän kokee olevansa hengenvaarassa ja reagoi erityisen voimakkaasti joko pelolla laamantuen tai vihalla
hyökäten.

Mitä tehdä?

• Kohtaamme häntä kunnioittavasti, ei suinkaan häntä tuomiten ja hyläten, vaan nimenomaan hänen vaikeuttaan ymmärtäen ja sitä hyväksyen.
• Suurin haaste onkin omien tunteiden käsitteleminen. Me tunnemme helposti pelkoa, ärtymystä, loukkaantuneisuutta ja voimattomuutta autoritäärisen ihmisen edessä. Tämän lisäksi meidät on kasvatettu pelkäämään omia tunteitamme, piilottamaan ja kontrolloimaan niitä – siis sortamaan itse itseämme. Näin tukahdutamme kykyjämme toimia ja siten itseämme ja muita.
• Ota aikaa, hengitä tietoisesti, tunne tunteesi. Älä yritä muuttaa tunteitasi. Älä arvostele niitä. Olet ehdottoman vapaa tuntemaan mitä tunnetkin. Harjoittele kunnioittamaan tätä ehdotonta vapautta sinussa. (Tämä on kaikkein vaikein askel kohtaamisessa.)
• Älä yritä muuttaa autoritaarista persoonaa, se saa sinut tuntemaan pettymystä, pelkoa ja voimattomuutta. Tämä on oire omasta autoritaarisuudestasi.
• Ajattele, mitä hän tuntee, luultavasti tarvetta olla muiden yläpuolella, siis epävarmuutta, pelkoa, uhkaa, epäoikeudenmukaisuutta, hylätyksi tulemista ja jatkuvaa voimakasta tarvetta puolustautua. Nämä tunteet tulevat hänen menneisyydestään ja yleisestä kasvatuksesta kieltää vähätellä ja tunteita.
• Muista, että sorretusta tulee huomaamattaan itsensä ja muiden sortaja, ei hän sellaista itse valitse.
• Ole kiinnostunut hänestä ihmisenä, hänen historiastaan.
• Ohjaa yhteisö mahdollisuuksien mukaan lisäämään osallistumista ja demokratiaa. Yhteisvastuu on mainio keino yrittää ehkäistä ja suunnitella miten ennaltaehkäistä ja käsitellä autoritaarisia tekoja.

Mitä sanoa tilanteessa?

• ”Minusta näyttää, että haluat hyvää, m***a hyvän vaatiminen estää hyvää.”
• ”Onko mahdollista, että olet erittäin ankara ja vaativa itseäsi kohtaan?”
• ”Minusta näyttää, että vaadit enemmän kuin sinulla on resursseja.”
• ”Kiitos, kun sanoit, että minun on tehtävä tämä, teen sen mielelläni.” (Kun reagoit odottamattomalla, epänormaalilla tavalla, hän alkaa pohtia, mitä tämä nyt merkitsee. Kunnioitus ja hyvä energia tarttuu yhtälailla kuin pelko ja viha.)
• ”Onko sinun paha olla? Voinko auttaa jotenkin?”
• ”Tuntuuko sinusta epäoikeudenmukaiselta tai hylätyksi tulleelta?
• ”Sinä herätät tietoisuutta minussa aloitteellisuudesta, rohkeudesta ja tasa-arvosta.”

04/10/2024

10/09/2024

BERÄTTELSEN OM VÄGEN PÅ CONSCIENTIAMETODENS UTVECKLING

Metodutvecklingen har haft en lång resa. Det konkreta arbetet började för över 25 år sedan, men idéerna har utvecklats ända sedan 1970-talet. Arbetet har skett genom ett brett och öppet nätverk av personer intresserade av uppfostran. Nätverkets deltagare kommer från olika yrkesgrupper inom skolan, samt elever och föräldrar. Det har varit ett gräsrotsarbete som byggts på att tänka, diskutera, skapa, testa och utveckla utgående från resultat. Fokus har varit på att förebygga och ta itu med orsakerna bakom problemen.

Bland de viktigaste medverkande finns en grupp skolledare från Sverige och Finland, samt en motsvarande grupp i Brasilien. Samarbetet med en spansk stiftelse, specialiserad på att främja samarbete, och två federala universitet i Brasilien har också varit mycket värdefullt.
Metoden är i grunden ett resultat av kollektivt arbete, där alla som har deltagit i processen är medskapare.

Perttis väg:
Vägen började 1973 när jag flyttade från Finland till Brasilien. Jag hamnade oväntat på Valmets traktorfabrik, där jag fick ansvaret för metod- och organisationsutveckling. Det var en spännande och lärorik tid som öppnade upp nya perspektiv för mig. Efter fem år blev jag befordrad till ansvarig för material och logistik, men plötsligt stod jag inför en ny verklighet.
Jag hade ingen teknisk eller kommersiell erfarenhet, vilket skapade en stark känsla av stress och ångest. Det som förstärkte min oro mest var relationen till direktören för motorfabriken som levererade motorer till våra traktorer. Han verkade arrogant och utnyttjade min okunskap, vilket gjorde varje möte till en påfrestande upplevelse. Jag började dricka mer alkohol för att hantera situationen, men insåg snart att jag behövde något annat – riktig hjälp.

En dag, efter jobbet, gick jag av en slump in i en bokhandel. Där hittade jag en bok som fångade min uppmärksamhet: Integral psykoanalys. Jag köpte den, läste den snabbt och upptäckte att den innehöll kontaktinformation till en terapeut. Jag gick dit, och redan efter de första möten kände jag en omedelbar förändring. Terapin gav mig insikter som jag aldrig tidigare haft. Bara en vecka senare var mitt största problem – relationen till direktören – löst. Jag insåg att den arrogans jag upplevde hos honom i själva verket reflekterade arrogans och utnyttjande inom mig själv. När jag förstod det försvann spänningen, och till vi blev vänner.

Terapin förändrade inte bara min arbetsvardag, utan även mitt sätt att se på världen och mig själv. Efter några år blev jag så fascinerad av den psykoanalytiska metoden att jag bestämde mig för att utbilda mig inom den. Detta var början på en resa som kom att prägla både mitt liv och min syn på ledarskap, relationer och förändring.

Till New York

Utbildningen ledde mig till New York i mitten av 1980-talet, där jag tillbringade tre år som praktiserande handledare för en grupp socialarbetare vid New York City University. Det var en intensiv och ögonöppnande period. Jag fick även möjlighet att arbeta med personalen på Mandala Day Care Center i Harlem, där nästan alla anställda var beroende av droger – förutom direktören. Dessutom blev jag arbetshandledare för socialtjänsten vid Metadon Maintenance Center på ett stort sjukhus, där man dagligen delade ut metadon till missbrukare som ett läkemedel för att minska heroinbegäret och lindra abstinens. Senare läste jag i tidningen att hälften av metadonet som sjukhuset fick, hamnade på den svarta marknaden.

Min speciella roll i dessa sammanhang var att integrera en djupare människosyn i verksamheterna. Jag arbetade med att utveckla den mänskliga faktorn – stärka relationer, samarbetsförmåga och engagemang. Det var en utmaning att kombinera detta med den komplexa verklighet som personalen och klienterna stod inför, men det gav arbetet en meningsfull dimension som sträckte sig bortom de traditionella ramarna för behandling och vård.

Tillbaka till Brasilien

Året 1986 flyttade jag tillbaka till Sao Paulo för att fortsätta studier och arbeta som psykoanalytiker och gruppterapeut under supervision.

Till Sverige och Finland

Efter bara ett år i São Paulo flyttade jag, min fru Suely och vår lilla baby Natasha till Stockholm, där vi grundade ett center för klientmottagning, konsultation och utbildning, riktat mot både Sverige och Finland.

Vi bosatte oss i Stockholm, medan jag reste till Helsingfors två dagar i veckan för att ta emot klienter och hålla kvällsföreläsningar för allmänheten. 1990 föddes vår andra dotter, Adriana, på Södersjukhuset.

Vi organiserade halvdagsutbildningar, främst inom den offentliga sektorn, och höll även kvällsföreläsningar. Det blev många resor runt om i Sverige och Finland, där vi turnerade från stad till stad, ofta upp till tio dagar åt gången.

1993 gav vi ut boken Mötet med dig själv och livet tillsammans. Under samma tid arbetade jag också som gästutbildare vid lärarutbildningen i Heinola, Finland, där det fanns ett pågående försök att integrera olika ämnen under samma lektion.

I början stötte vi på vissa språkliga hinder. Jag minns särskilt en föreläsning i vår fullsatta källarlokal i Enskede, med temat "Varför är kärlek så svårt?". Plötsligt brast hela publiken ut i hjärtligt skratt. Först blev jag överraskad, men glad över den glada stämningen. Efteråt fick jag veta varför: jag hade sagt "Sen kissade de varandra" istället för "Sen kyssade de varandra."

Med tiden växte intresset för våra introduktionskurser om motivation och samarbete i klassrummet, både i Sverige och Finland. Vårt fokus riktades allt mer mot uppfostran, och arbetet började utvecklas mot att skapa större förståelse för hur man kan främja samarbete och engagemang i skolan.

Tillbaka till Brasilien med en fot i Norden

Jag hade lovat min fru att vi skulle flytta tillbaka till Brasilien efter tio år i Norden, och så blev det 1997. Väl tillbaka fokuserade hon på sin klientverksamhet, medan jag fortsatte mitt arbete i Sverige och Finland genom att resa dit två gånger om året, en period i februari–mars och en annan i september–oktober, under 24 år.

I Brasilien kände jag ett starkt behov av att engagera mig i en social rörelse. Efter att ha samarbetat med olika organisationer under kortare perioder, hittade jag till slt rätt när ett lönnmord
inträffade på en ledare inom den största folkrörelsen i Brasilien.

Rörelsen kontaktade mig för att hjälpa till att hantera den rädsla som spridit sig i området efter mordet. Mitt arbete verkade vara framgångsrikt, eftersom jag snart efter detta började få förfrågningar från flera jordbrukskooperativ. De ville ha hjälp med att utveckla samarbetsförmåga och livskvalitet. Det rörde sig om de Jordlösas lantarbetares rörelse, vars mål innefattade jordreform, djupare demokrati, mänskliga rättigheter, mångfald och ekologisk produktion. Deras värdegrund passade mig perfekt.

Lite senare började skolor och utbildningsinstitut inom rörelsen höra av sig med sina utmaningar kring motivation och arbetsro. Snart var jag helt uppslukad av arbetet, utöver den tid jag fortfarande ägnade åt Norden genom resor och telefonkonsultationer.

Inom rörelsen fick jag möjlighet att arbeta långsiktigt med skolpersonal och direkt med elevgrupper. Jag genomförde hundratals individuella konsultationer med elever under mina resor runt om i Brasilien. De delade sina livsberättelser med mig, saker de aldrig tidigare vågat berätta för någon. Många av historierna, särskilt om misshandel inom familjer, väckte tårar i mina ögon. Men dessa möten väckte också en djup känsla av meningsfullhet, kärlek och tacksamhet – och hopp om en bättre framtid.

Med tiden fortsatte metoden att utvecklas, och vi valde att kalla den "conscientiametoden" (conscientia betyder medvetenhet på latin). År 2013 publicerades Käsikirja ihmiselle (Handbok för människan) i Finland, den första boken som presenterade metoden för olika målgrupper. Två år senare, 2015, kom Känslornas handbok ut i Sverige, och 2017 publicerade vi Transformação das relações humanas e cooperação (Transformation av relationer och samarbete) i Brasilien.

I Helsingfors med en fot i Brasilien

År 2022 flyttade jag till Helsingfors med en ny dröm – att skriva en särskild metodbok på svenska, skräddarsydd för lärare, skolpersonal, elever, föräldrar och andra som är engagerade i uppfostran. Det var en ny fas i mitt arbete, där jag ville samla och dela med mig av mina erfarenheter och insikter på ett sätt som skulle kunna hjälpa och inspirera de som arbetar inom utbildning.

Daniels väg:

Jag började mitt arbete som specialklasslärare av en slump våren 2015. Det var det ändå lärarjobbet som var ledigt i februari då jag flyttade från Vasa till Helsingfors. Efter tre månader av bokstavligen blod, svett och tårar sa jag till mina vänner: ”Nu har jag sett allt.” Så var det förstås inte, men ödmjukhet var inget jag förstod vikten av då.

Under mina första år som specialklasslärare kände jag ett tvångsmässigt krav att få mina elever att vara som alla andra. Att delta i samlingar, utfärder och provtillfällen som andra elever deltog i. Jag kände att mina elevers prestationer återspeglade hur jag lyckats som lärare.

Det här sättet att undervisa fungerade någorlunda bra med de flesta eleverna. Problemet var ändå det att det fanns en minoritet där det här inte alls fungerade. Ju mer krav jag ställde, desto mer motstånd visade eleverna. Både jag och eleverna gick i lås. Vi kunde kommunicera endast genom krav och protester, hot och anklagelser. All värme, omsorg och kärlek var borta.

Det tog en tid före jag insåg att jag inte var den lärare som jag ville vara. Inte i alla fall mot de här eleverna. Jag sa upp mig och började arbeta i en byskola som speciallärare i stället. Skönt, inga konflikter mer! Arbetet som speciallärare var också givande, men jag saknade den djupa relation jag lyckades skapa med mina ”egna” elever. Jag saknade adrenalinkicken i de fartfyllda dagarna och problemlösningen då saker inte gick som planerat. Det räckte inte länge före jag ringde min före detta förman och bad om mitt gamla jobb tillbaka.

Den här gången var jag fast bestämd att också värdesätta de elever som inte passade in i den vanliga, auktoritära skolnormen. Det var den här hösten som jag träffade Pertti för första gången. Vår första handledning cirkulerade mycket kring krav och lärares behov att sätta elever på sin plats. Jag fick insikten om behovet att flytta fokus från kontroll till att ha kontakt.

Det här väckte min nyfikenhet och jag fick möjligheten att träffa Pertti regelbundet för att diskutera utmaningar i klassen. Diskussionerna cirkulerade i början mycket kring krav, känslor och mänskliga rikedomar. De fick ändå senare ett djup och vi talade mycket om filosofiska aspekter av utbildningen. Vi insåg att vi hade en gemensam människosyn och delade liknande värderingar. Det var dags att omvandla våra diskussioner till något som även kunde vara till nytta för andra.

Ganska snart bestämde vi oss för att slå oss samman som ett team och skriva ett manus till boken Arbetsglädje i klassen – när vanliga metoder inte räcker. Nu står vi här, med den glädjande tanken att boken ska ges ut i början av 2025

15/07/2024

Mitä suurempi tarve osoittaa olevansa jotain, sitä syvempi tunne ettei ole minkään arvoinen.

07/12/2023

Vi skulle behöva öva oss att bemöta de vuxna som vi bemöter spädbarn.

07/12/2023

PISA-TULOS EI OLE KOULUN VIKA

Lapset ja nuoret voivat yhä huonommin. Tätä ovat tiedotusvälineet aktiivisesti tuoneet esiin viime aikoina, opettajat kertovat samaa yhdestä suusta. On selvää, että lapsi, joka kokee epävarmuutta, riittämättömyyttä ja syrjäytymisen pelkoa ei kykene innostumaan ja keskittymään opiskeluun. Koulu joutuu tahtomattaan toimimaan melkein kuin terapiaverstaana. Se on kuluttavaa varsinkin, kun opettajilta puuttuu koulutusta ja aikaa tähän.

Samalla digitaalisten välineiden ilmestyminen lasten elämään on aiheuttanut suuren muutoksen, kasvattaen irrallisuutta, pinnallisuutta, hetkellisen nautinnon hakuisuutta ja keskinäisen vertailun painetta.

Jonkin asteisen lisävaikeuden on aiheutunut ei-suomenkielisten oppilaiden määrän tuntuva kasvu viimeisen parinkymmen vuoden aikana. Siihen tarvitaan selvästi enemmän resursseja.

Samaan aikaan koulutusmäärärahoja ja vähävaraisten perheiden sosiaaliturvaa on supistettu. Ei yksikään yritys voi toimia menestykkäästi, jos sen työtaakkaa lisätään ja samalla resursseja vähennetään. Ei ihme, että niin moni opettaja on muuttanut tai harkitsee vaihtaa alaa.

Jos lapset ja nuoret voivat yhä huonommin on se seuraus siitä, että vanhemmat voivat huonommin. Tämä johtuu yhteiskunnassa toteutetun kilpailun kiristymisestä ja eriarvoisuuden kasvusta.

Nyt on välttämätöntä käyttää PISA-tulosta herätyksenä ja vahvistaa merkittävästi koulutuksen määrärahoja ja lisätä köyhimpien lapsiperheiden tukea.

Daniel Grönvall, erityisluokanopettaja
Pertti Simula, FM, psykoanalyytikko

10/06/2021

As we face unprecedented collective challenges, cooperation has become a business superpower.