Bujinkan Liverpool

KIHON HAPPO. GRUNDEN SOM FINNS I ALLT. Kihon Happō beskrivs ofta som Bujinkans åtta grundläggande tekniker, men det är egentligen en alltför snäv beskrivning. De åtta formerna är framför allt inledande övningar genom vilka vi lär oss de principer som återkommer i hela Bujinkan budō. Därför bör Kihon Happō inte ses som ett avgränsat tekniksystem vid sidan av skolornas kata, vapen eller strategier. Det är snarare en gemensam grund genom vilken dessa olika delar kan förstås och tränas.

I Kihon Happō lär vi oss att organisera kroppen genom kamae, att använda sabaki ashi för att samtidigt förflytta oss och påverka situationen, att förstå maai och kūkan och att förena kroppens rörelse med slag, uke, grepp, balansbrytning och kontroll. Men bakom dessa synliga moment finns något viktigare: förmågan att skapa fördelaktiga förutsättningar innan själva tekniken behöver användas.

Det är därför Kihon Happō kan kännas igen långt utanför de åtta inledande formerna.

◾️ Från taijutsu till koryū bukijutsu
När ett vapen introduceras förändras förutsättningarna, men inte nödvändigtvis de grundläggande principerna. Ett svärd, en bō, yari eller naginata förändrar räckvidd, timing, riktning och konsekvens. Samtidigt måste kroppen fortfarande kunna skapa rätt vinkel, kontrollera avståndet och föra kraft genom en sammanhängande struktur.

Bukijutsu blir därför ett sätt att pröva Kihon Happō under andra förutsättningar. Med ett långt vapen blir exempelvis brister i sabaki ashi och maai mycket tydliga. Svärdet lär oss betydelsen av linjer och riktning, medan yari och naginata gör kontrollen av kūkan särskilt tydlig. Vapnet är inte något som läggs ovanpå taijutsu – vapnet förändrar situationen, medan kroppen fortfarande måste lösa samma grundläggande problem.

På en högre nivå börjar därför gränsen mellan taijutsu och bukijutsu suddas ut. Det är samma kropp som rör sig och samma principer som organiserar handlingen.

◾️ Från kropp till terräng – chikujōjutsu
Samma tanke kan föras ännu längre. I chikujōjutsu (befästningsteknik) handlar det inte längre bara om att placera den egna kroppen rätt, utan om att förstå och organisera själva terrängen och rummet.

En mur, port, korridor, höjdskillnad eller smal passage förändrar människors möjligheter att röra sig. På ett abstrakt plan är detta samma problem som tränas mellan två personer i Kihon Happō: vem kontrollerar positionen, riktningen och handlingsmöjligheterna?

Det som på kroppsnivå är kamae, taihenjutsu och kūkan kan på en större skala uttryckas genom hur terräng, byggnader och passager används. Man söker fördelaktiga positioner, begränsar motståndarens alternativ och behåller egna möjligheter att agera. Kihon Happō kan på så sätt ses som en liten modell av en betydligt större strategisk förståelse.

◾️ Från kata till självförsvar
Samma principer måste slutligen fungera i en modern självförsvarssituation, där förutsättningarna sällan liknar en kata i dōjōn. Angreppet kanske inte kommer som en tydlig tsuki eller ett korrekt grepp. Det kan finnas flera personer, begränsat utrymme, föremål, ojämnt underlag och stor osäkerhet.

Här blir det tydligt varför Kihon Happō inte främst bör tränas som färdiga svar på bestämda attacker.

Det viktiga är de färdigheter som träningen utvecklar: att uppfatta vad som händer, skapa avstånd, förändra vinkel, skydda sig, kontrollera angreppslinjer och använda kroppens struktur utan onödig kraft. Framför allt tränas förmågan att förändra situationen så att motståndarens möjligheter minskar samtidigt som de egna ökar.

I verkligt självskydd kan den bästa tillämpningen av Kihon Happō därför vara att inte behöva utföra någon av dess tekniker alls. Ett steg kan skapa en flyktväg. En förändring av kamae kan skydda kroppen utan att provocera. Ett föremål eller en barriär kan placeras mellan oss och hotet. Kūkan kan kontrolleras genom att helt enkelt inte låta någon komma tillräckligt nära.

◾️ En gemensam metod
På detta sätt kan Kihon Happō förstås på flera skalor. Mellan två kroppar handlar det om struktur, balans, avstånd och position. Med vapen förändras räckvidden och konsekvensen. I chikujōjutsu växer samma tänkande ut till terräng och befästningar. I modernt självskydd måste principerna anpassas till en oförutsägbar miljö där målet i första hand är att undvika skada och behålla handlingsfriheten.

Det gemensamma är inte en viss teknik utan sättet att lösa problemet.

Kihon Happō lär oss därför inte bara hur man utför Ichimonji no kata, Hichō no kata, Jūmonji no kata eller Torite-formerna. Genom dessa enkla former tränar vi något mycket större: hur vi placerar oss, hur vi uppfattar förändringar, hur vi påverkar struktur och rum och hur vi anpassar oss när förutsättningarna förändras.

Det är i denna mening Kihon Happō kan sägas vara integrerad i hela Bujinkan budō. Kata, koryū bukijutsu, chikujōjutsu och modernt självförsvar är olika sammanhang, men de prövar samma grundläggande förmåga: att förstå situationen, påverka den och behålla handlingsfriheten.

Ps. bilden visar olika sätt som Hatsumi sensei har använt för att beskriva kihon happo

Useful Excuses Not to Attend a Seminar or Taikai

1. "It's too expensive."

Yes, seminars and taikai can be expensive, especially international events taught by highly respected instructors. Yes, you could spend that money on other things you need or want. And yes, sometimes money is genuinely tight.

Reality: For most people, it comes down to priorities. If you value your training, a seminar or Taikai can be seen as an investment. You invest in knowledge, skill, health, renewed motivation, lasting friendships, and experiences that can shape your martial arts journey.

"But why are seminars so expensive? The organizers must be making a lot of money."

Reality: Organizing an event, especially an international one, is expensive. Costs often include airfare, local transportation, hotels, meals, the venue, insurance, security, advertising, equipment, and many other expenses. In many cases, the invited instructor is also the organizer's own teacher, and a good host wants to provide the best possible experience for both the instructor and the attendees.

The truth is that student fees often do not cover all the costs. In many cases, the person who spends the most money is the organizer.

2. "I don't have time. I'm too busy."

You are right, you don't have time. You have work, family, school, responsibilities, and countless obligations. Free time is limited.

Reality: If something is truly important to you, you make time for it. You need to make time for yourself, for the things that make you healthier, happier, and more fulfilled. If martial arts is one of those things, then it deserves a place in your life. More often than not, the people who care about you will support that choice.

3. "It's not convenient. It's too far away."

You're right. The event is on a weekend, your only time to rest. It may require a long drive, a train ride, a flight, or even an overnight stay.

Reality: Martial arts were never meant to be convenient. Martial arts training is meant to be arduous.

Consider what the instructor has done to be there. They may have traveled halfway around the world, taken multiple flights, crossed several time zones, and arrived in an unfamiliar place to share their time and knowledge.

Consider the organizers, who may have spent months, or even years, planning every detail to create the best experience possible.

Compared to that, all you have to do is show up.

4. "I will go to the next one".

Reality: There may not be a next one. Senior teachers retire, life changes unpredictability. Every opportunity is unique and may be the last one.

In the end...
Yes, it's expensive.
Yes, you're busy.
Yes, it's inconvenient.
Yes, maybe there will be another chance later.

Or...
All you have to do is walk through the door.

It could be just another weekend. Or it could become one of the milestones in your martial arts journey.

You decide.

A Rambling About Rank

During a conversation with buyu after training recently, we talked about the role of rank. In the Bujinkan, "sakizuke" (先付け) is a concept discussed concerning the timing of rank. In general, it describes the practice of recognizing a student with a rank in advance of full technical mastery
of that rank’s perceived requirements.

Understanding sakizuke is relevant to interpreting what a Bujinkan rank may or may not represent. Perhaps rank given under the sakizuke concept reflects recognition of consistency and persistence in training. This could mean advancement is not granted solely on the basis of skill, flow, or technical polish (although it can be). Instead, rank may be used to recognize a student’s dedication and the distance they have traveled from their own starting point, a judgment left to the instructor.

Rank is a great motivator while skill, capability, capacity, and a student's consistent persistency "muscles" grow and form. Once in place, rank is usually not the driving factor for training anymore. That doesn't mean ignoring rank, as it has other beneficial roles (shows you are part of the training community, where you are in your musha shugyo, having responsibility for others, etc.). ​

Jealousy in rank can happen too. Why did someone else get promoted and not me? In those moments when the human ego becomes a tengu and grows its nose, stay motivated by the old adage: "Tend your own garden". Or for more motivation, reflect on Jocko Willink's guidance: "Good. More time to get better." (https://youtu.be/IdTMDpizis8)

Similarly, comparing rank from one teacher to another, or one system to another, brings little value. The cycles put into lambasting and complaining about perceived faults or strengths of budo styles could have been used for training and mat time instead. (A friend's challenge coin sums it up nicely: Don't be bothered by it. "Zero Foxtrot.")

Some reach a point in their training where rank is no longer the main motivation at all. This is totally acceptable and arguably the sign of someone who has migrated to becoming a committed practitioner, free and motivated solely by the training "bug". Caution is required though; claiming you "don't care about rank" shouldn't become an excuse to ignore responsibilities, recognitions, the role as a training partner, or self-growth. Neglecting those obligations would be foolish, no different than deciding you suddenly don't care about your family, friends, career, or health. In this way, Hatsumi Soke's use of the sakizuke concept in the Bujinkan's rank structure may be genius, as he has given us a way to practice "ukemi" in life (through the practice of receiving rank) and learning to become a better person from it.

In the end, perhaps be motivated by a Japanese Shihan's comment about Bujinkan rank: "No ceremony, just keep going". He didn't say don't be proud of it, don't be humbled by it, or don't use it as motivation; as those take away from the human condition. (Do those things!) Instead he used wiser words, and reminded us the core reason for training: just keep going.

Bufu ikkan!

“It’s not about how often you practice, but how you practice. If you practice the wrong movement, repetition will only reinforce it. You have to recognize and find the correct way of moving, and then reinforce it through your training.” — Nagato Sensei, Noda, 12 August 2026

This Tasmanian Nagato Taikai also coincides with the commemoration of the 50th anniversary of the signing of the Basic Treaty of Friendship and Cooperation between Japan and Australia (NARA Treaty). 🙏