16/03/2026
”Det är underligt med mig, sa Sophia. Jag tycker det blir tjatigt med vackert väder.
Gör du? sa hennes farmor. Då är du precis som din farfar, han tyckte också om storm.” skriver Tove Jansson i Sommarboken.
Stormar var ett återkommande tema i Tove Janssons värld. Något som börjar braka loss, en tanke om äventyr, en förändring, något oväntat, oplanerat.
Förra veckan gästade jag ledarprogrammet Darow Leaders där min del bestod i att jobba med den personliga kommunikationen, att utveckla erfarna ledare som dagligdags står framför människor, i sina presentationsförmågor.
Varje individ har sina utmaningar och gör sin egen resa. Att vara sårbar ingår i att utvecklas. Jag påminns om att vi alla delar samma djupt mänskliga utmaningar: Ängslan över att ställa sig utanför gruppen och styrkan i att ha tillgång till sig själv återkommer som ett tema överallt. Att möta sig själv i detta kräver mod.
Så när jag får vara med om en glimt av en insikt, ett perspektivskifte eller en antagen utmaning som ger en ny tanke så är det som en liten storm, eller ett rus sköljer genom mig. Jag tror jag blir lycklig. Det är en liten glimt in i en människa och det är lika omvälvande varje gång.
Stormen förstörde Filifjonkans hus men ledde till ett oväntat resultat: ”Nu blir jag aldrig mera rädd, sa hon sig själv. Nu är jag alldeles fri. Nu har jag lust med vad som helst.”
Tack Carl Lindeborg för förtroendet igen.
