04/09/2026
Min sjukgymnast vill att jag ska utmana mina rädslor.
Det är inte tunga vikter, bulgarian s**t squat, stå på ett ben och göra marklyft och axelpress som skrämmer mig.
Nejdå. Inte alls.
Det är att hoppa.
Upp på en steplåda. Ner från den. Kanske till och med över den. En fot på lådan, en på golvet, diagonalt, snett, upp och ner. Fram och tillbaka.
Vad kan den vara? 15 cm hög kanske. Vissa dagar från mitt perspektiv är den åtminstone 1 meter. 🤪 Oöverstiglig.
Ibland krävs det mycket för att komma förbi den mentala tröskeln. Inte för att mina knän inte fixar det. Inte alls. Det är bara mentalt.
Så där så att jag måste vandra runt, skaka ur, gråta lite, bli irriterad på mig själv och sen bara göra det. Fast det är läskigt.
Sjukgymnasten och jag har pratat en del om Fear-Avoidance Model. Modellen beskriver en cykel där rädsla för obehag leder till att man undviker rörelse:
1) Akut skada och/eller smärta
2) Smärtan/skadan påverkar till en känsla av hot, katastroftänk snarare än att det är en del av läkningen
3) Oron triggar intensiv ångest och rädsla för att skadas igen
5) Undvikande och inaktivitet, där man slutar röra på sig eller göra aktiviteter för att undvika känslan av hot och katastrof vilket inte i det långa loppet hjälper alls…
Så, utsätta mig själv, gradvis, för rörelser som känns läskiga och som jag vill undvika
Våga vara i känslan utan att värdera mig själv utifrån den
Prata om det med sjukgymnasten när vi ses
Och visst är det spännande att modellen jag själv har skrivit om i min specialisering inom traumaanpassad yoga: smärta och smärtreducering kommer landandes i knät på mig under ett möte där jag själv är patienten 🤪🙈
Så. Jag hoppar. Fast det är läskigt. För undvika rörelse och det som jag vill göra är inte ett alternativ.
(Och ja, idag gick det bra så jag är lite mallig just nu 😂)
